Gobde

Vi är i alla fall bäst i världen på att definiera tillståndet i världen åt resten av världen.
Åtminstone lever vi tidvis i den villfarelsen att resten av världen uppfattar oss som bäst i världen.
Natten blir seg om man ska grunna på sakernas tillstånd...

Min Internetuppkoppling håller "Trabantkvalité".

Den Andaluciska natten är varm och becksvart.
Temperaturen +15 grader och vindstilla.
Klockan går mot 0500.
Tänker på god vän som drabbats av svår sjukdom.
Favorithustrun sover.
Lite avundsjuk är jag på alla som har god sömn. 

Var rädda om varann
/egon

Ibland känns det som om jag ligger i ”framkant” då det gäller att vara förutseende, eller om det är på det viset att jag helt enkelt bara är räddhågad eller kanske bara rädd om våra surt förvärvade prylar.

Oavsett vilket så kände jag en viss tillfredställelse över att ha varit förutseende och plockat samman det mesta av utrustningen – före ovädret.
I skrivandets stund har klockan passerat 0200. Våldsamma regn och stormbyar ruskar om husbilen i den becksvarta Portugisiska natten

Min franska granne som liksom en brunbränd Adonis under kvällen kastat förvånande blickar på mitt smått omständiga stuveriarbete har nu börjat på sitt ofrivilliga och våta nattskift. Han anammade inte min ”uppvisning” som syftade till att slippa det arbete som han nu utför. Jag kan höra hur han gormar högljutt där ute . Han verkar vara väl insatt i vilka kraftuttryck som lämpar sig bäst denna tid på dygnet…

Jag gläntar ibland lite försiktigt på vår husbilsdörr för att kolla läget då han har någon längre högljudd utläggning. Senast jag gläntade på dörren tyckte jag mig se att han bad till en högre makt, han var hur som helst iklädd endast kortkallingar knästående intill bilen ihärdigt mässande i ösregnet.

Då jag någon timma senare inte längre kunde höra något från hans nattliga läger så misstänkte jag att han antingen gått över poolkanten eller intagit bädden.

Nu är det så att högmod går ju som bekant före fall… Då vi själva stuvade undan markis och övriga pryttlar beslutade vi att låta ett sprillans nytt vindskydd bli kvar med sex stycken kraftiga fästlinor. Innan gryningen hade två linor lossnat och vindskyddet var på väg till Marocko...

Vidare så har vår fransktalande tillika "nattarbetande" granne nu återfått sin ena förlorade sko och är inte längre låghalt och elak.

Var rädda om varann

/egon

När mordet på diktatorn Muammar Khadaffi nu kablas ut över världen så har det hela övergått till att vara en grym tragedi där man tävlar om vem som är den bäste mördaren.  Unga pojkar och män bråkar nu om vem som är den absolut bäste mördaren och vill ta åt sig äran av att ha avrättat en usel gammal despot och idiot.

En ung ligistsoldat visar upp Khadaffi, s stulna vigselring med hustrun Saifas namn ingraverat. 
I min något förenklade rättsuppfattning kallas sådana illdåd för rånmord då han strax innan har avrättat offret. 
Den unga stolta intelligensbefriade ligisten gör stor sak av att ta åt sig äran för ett mord. Ytterligare någon intelligensbefriad ligist dyker upp och berättar om hur han var den som mötte den gamle flyende idioten som var på en promenad med några barn i sin gamla hemstad. Han skryter om övergreppet som även ges viss legitimitet i pressen.
Vad är det fina med att en usel människa lyckas förnedra en annan lika usel…

Självklart måste nu mördarna ställas inför rätta, vad annat? Om inte så sker måste ju detta ses som ett bevis på att det finns bra och dåliga mördare.

Vidare så skapar tingens ordning en viss förvirring då befolkningen i de länder som upplevt den s.k ”arabiska våren” nu har infört demokrati vilket betyder att alla måste gå omkring tungt beväpnade…

Var rädda om varann
/egon

Tjofladderick!

Ordet myntades av expressens reporter tillika krönikör, den klarsynte Ulf Nilsson i sin krönika över olyckan Juholt.
Efter att han använt ordet tjofladderick fick han motta ett antal mail där många ville veta vad det ordet betydde.

Ulfs svar lydde:
Titta på en bild av Juholt och kolla hans svar på medias frågor.
Sedan vet ni precis vad en tjofladderick är…

Jag rekommenderar att ni läser Ulf Nilssons krönika som nog måste betecknas som ett återkommande medialt sanningsserum.

Se upp med tjofladderickar och var rädda om varann
/egon

 
Som den vanligtvis långkalsongfodrade obygdens son jag är så börjar jag faktiskt längta efter lite kallare väderlek. Därför tog jag näst intill ett glädjeskutt då jag denna morgon i svinottan såg att fram i veckan ska det regna 16 mm i Tavira och temperaturen ska falla till +20 grader!

Men säg den lycka som varar, när jag senare skulle visa ”fyndet” för favorithustrun hade man haft den goda smaken att ändra på uppgifterna, nu skulle det falla 0.6 mm och temperaturen skulle bli kvar på grillnivå.
Ett antal timmar senare hade man ånyo tydligen återfunnit det ”förlorade” regnmolnet över Tavira och bjuder om igen på regn då vi närmar oss helgen.

Faran är nu att om värmeböljan står sig så kommer mina ovanligt vackra vita ben att bli lätt missfärgade och brunbrända. I dagsläget påminner dessa mest om två vita ganska magra blindkäppar.
Oavsett temperatur och färg så används dessa blindkäppar till en straffrunda om några kilometer varje morgon.  Den skörlevnad och moderna misär som framkallas av den sydeuropeiska kulturen motverkas därmed åtminstone delvis…

Nu inväntar vi bara att siestan ska vara över så vi kan komplettera matförrådet med diverse grönfoder som passar till en kulinarisk middag i anslutning till husbilen.

Svettas vidare och var rädda om varann
/egon

Det måste väl närmast ses som ett rent stolpskott när sossarnas röda verkställande utskott nu har beslutat att den tungt belastade Håkan Juholt skall ”sitta kvar”.
Normalt brukar kvarsittning ses som ett straff, men så icke i detta fall.

I uttalandet säger man att ”nu har man ett digert arbete för att återställa förtroendet för partiet och så även för dess ledare”. Digra register brukar ju kräva ett digert arbete, så där har man nog prickat helt rätt.
Undrar just hur denna mindre rättsmedvetna inteligentia ska tackla kommande avslöjanden, för de kommer – tro för all del inget annat.
Och när man nu har konstaterat att allt berodde på ledarens bristande kompetens som har resulterat i ett delvis förbrukat förtroendekapital så tar man sin vana trogen det högst häpnadsväckande beslutet att släcka ljuset och köra vidare mot rött.
Det är kanske inte så mycket det man säger som det man inte säger som kommer att få röda väljare att sätta kaffet i vrångstrupen på sikt.

De som tidigare hävdade att hans bedrägeridömda sambo var den stora belastningen för Juholt har nog all anledning att tänka om då det nu uppdagats att han kan vara hennes största belastning.
Kan det vara så att Göran Perssons ord i SVT då han om Mona sa " hennes styrka är ju inte tänkandet" går att även applicera på Håkan.
Förresten, vem tänker på Mona? Hennes register var ju långt ifrån lika välfyllt, så hon måste väl få en sorts upprättelse nu, eller…
Och vår tysta vålnad, han "Fredde" statsministern går ut stenhårt med tystnad -tystnad -tystnad vilket får mången att undra...

Det stundar spännande tider.

Sluta förvånas och var rädda om varann
/egon

Om jag skrivit "en 71 åring på Algarvekusten" så hade det nog låtit obehagligt nära en turistattraktion, men riktigt så är nu inte fallet.
I och för sig så kunde väl favorithustrun som här avses få räknas till en av turistattraktionerna då ju de flesta sådana på denna breddgrad är en aning fårade av ålder.
Oavsett hur man nu kan uppfatta detta så blev favvon 71 år ung igår...

För den som undrar hur vi firade detta smått beklagansvärda att man har lagt ytterligare ett år till sin ålderdom så kan jag här ge en kort beskrivning.
"Firandet" gick av stapeln på Camping Ria Formosa som är beläget några mil in på den Portugisiska Algarvekusten.
Vi intog en enkel måltid utanför husbilen, en ganska sen sådan för att klara av den tryckande 30-gradiga värmen. Måltiden bestod av stekta köttfärsbiffar med kokta morötter och kokt blomkål, grönsallad, ett glas rött och ett glas kallt "köpesvatten". Hej va det går!

I vår ålder så brukar det vara tillräckligt att fira att man går upprätt och får i sig maten...

Och så ikväll ska denna högst kulinariska procedur upprepas om än med någon annan råvara, fan vet om vi inte varierar med ett glas vitt i kväll, köpesvattnet får bli detsamma...

Var rädda om varann
/egon

Så var vi då där igen.

Ännu en gång får vi ta del av hur de styrande försnillar skattemedel för egen vinning. 
Om igen får vi se hur vi blir bedragna av folkvalda skojare. Nåväl, sanningen är nog den att skojarna finns överallt i vårt samhälle men det är inte så ofta som de är partiledare för Sveriges näst största parti.
Fel – mittåt… kanske borde jag ha skrivit ”inte sällan är dessa ledare för Sveriges näst största parti”.

Egentligen så kanske det är mest synd om dessa mindre klartänkta ledare som har den skattefinansierade sedelpressen som ledstjärna, eller är det så att den valberedning som har föreslagit dessa ”olyckor” är mest skyldiga då man borde ha känt till deras böjelser och svagheter. Juholts vandring i ”gråzonen” har ju pågått sedan åtminstone tio år…

Om det nu är så att ”Holten” vandrat i den fasta förvissningen att genomsnittet av svenskarna är ett ovanligt korkat folk som inte bryr sig om vad de styrande sysslar med så hade han ju fel.  
Var tror ni att den ”olyckan” kommer att dyka upp nästa gång, i ngn sanningskommission kanske?
Vi får med spänning vänta och se.

Tilläggas bör kanske att inom det övre politiska skiktet är han tyvärr långt ifrån den enda som har sedelpressen som ledstjärna.

Akta er för diverse gängledare och var rädda om varann 
/egon

Klockan är 0430,det är becksvart, stjärnklart och +15 grader utanför bilen.
Det stormar ohyggligt och har så gjort sedan något dygn.
Husbilen vaggar betänkligt i stormbyarna.

Vi befinner oss på Camping Aquarius som ligger i norra Spanien intill den lilla orten S:t Pere Pescador. Kusten heter Costa Brava och bukten heter Rosesbukten.
Hundra meter bort ligger Medelhavet.
Närmaste småstad heter Figueres. De lite större städerna heter Perpignan i norr på Franska sidan gränsen och Barcelona tiotalet mil söderut.

Det är nu fjärde gången som jag och favorithustrun ärar platsen med vår närvaro.
För att komma till denna plats passerar man genom St Pere Pescador där en av gatorna håller ”slimmad” klass. Förresten så håller nog samtliga gator mer eller mindre slimmad klass. Kvar i utrymme på sidorna av husbilen var ibland bara ca 10 cm och det gällde att hålla ”tungan rätt i mun”, eller åtminstone i rätt sådan…

Tekoppen är urdrucken.
Det är ännu några timmar innan gryningsljuset blir synligt över Costa Brava-kusten.
Jag återintar bädden till höger om favorithustrun och låter stormen vagga mig till sömns igen.

Dagen blir ”ljum” med temperaturer mellan +25 och +30 grader.

Håll i hatten och var rädda om varann
/egon 

Klockan 1600 föregående dag placerades de svenska fossingarna i den Spanska myllan.
Detta skedde på ett "enstakaställe" som bär namnet Les Pedres. Här finns ett stort antal pinjétallar och ett ännu större antal vinrankor i omgivningarna.
Här finns ytterligare tiotalet husbilar/husvagnar.
Man har även möjlighet att koppla upp sig på internet... lyckan är således fullständig!

Är det nu något som jag ska beklaga mig över så skulle det vara värmen, och då inte bristen på värme utan att det är lite för varmt för min smak. Som kallast under natten hade vi +21,2 grader... UTOMHUS.
Dagarna bjussar på +30-32 grader...
Favorithustrun däremot är av den mera värmetåliga sorten.

På nyhetsfronten finns det väl inte mycket att tillägga, möjligen då att jag har skippat långkallingarna.
Ett ur min synvinkel ganska vågat tilltag...

Var rädda om varann och bär solhatt
/egon

Igår landade vi med husbilen på Nejlikevägen i Stockholms-förorten Herrängen.
Området är idylliskt, där bor Lena och Ingvar med barnen Vera och Kalle. 
Men som de moderna tiderna påbjuder så måste numera det MESTA i husväg vara larmat , dessutom vore det även önskvärt med ett par utsvultna Rottweilers liggande innanför ytterdörren. Allt för att buset ska förhindras att tillgripa annans egendom.

Eftersom vi tillhör de betrodda så har vi egna nycklar till huset.
Vi har egna nycklar men klent minne...
Bara låsa upp, promenera in och slå av larmet INNAN det utlöser. Lätt som en plätt...
Problem blir det ju bara om man inte har koden eller om man har fel kod.
Vi var båda överens om siffrorna till koden...

När så larmet gick igång efter någon halvminut så hade vi funderationer på att dra fortare än kvickt som buset brukar göra.
Detta oväsen kan inte vara bra för brottslingarna, jag inser nu varför dessa tidvis måste gå i terapi...
Herre-djävlar så det skrek och tjöt och ylade.
Paniken är nu alldeles inpå oss...

Nu var goda råd dyra, antingen snabbt knappa in rätt kod eller få kompanistryk av hela Nejlikevägens grymma brottsbekämpare.
Slutsatsen som dessa skulle dra var förmodligen att husbilen var till för stöldgodset och därmed skulle den omformas till oigenkännlighet.
Nästa försök visade sig resultera i den stora tystnaden.
Vi andas djupa andetag med öppen mun.
Ingen misshandel, ingen massakrerad husbil, bara ett evigt ringande i öronen.
Tjuveri verkar inte vara vår grej...

Idag fortsätter resan till anförvanter Grebo, en familj som också har huset larmat...

Träna minnet och var rädda om varann
/egon

Samtidigt som ett lika onödigt som ovälkommet ihållande och kallt höstregn blöter en sedan tidigare genomsur obygd så finputsar vi på sista biten i konsten att packa en husbil.
I den förra husbilen hade vi ett något annorlunda upplägg, favorithustrun bar ut till bilen och jag bar tillbaka in… I den nya råder enkelriktat bärande, båda bär ut …

Under sommaren gjorde vi en provvägning och kom fram till att vi nu slipper åka med överlast i den nya bilen, vi får nu lasta närmare 900 kilo innan smärtgränsen är nådd. En del personer gör gällande att man i vissa fall kan godkänna upp till 150 kilos övervikt då vågarna inte alltid är så exakta.

Vissa saker har liksom lätt för att hänga fast i ”gubbminnet”, som den gången för ett par år sedan då vi var på hemväg från Spanien och vinkades in på en vågstation utanför Helsingborg och vågen visade att sedan jag tömt tankarna så var det bara att vinka adjö till en favorit ...favorithustrun.

När så den empatiske polismannen såg den familjetragedi som stod för dörren skyndade han sig att inflika, ”behåll henne”, hon kan vara bra att ha”.  Av pur glädje över att slippa bygga upp ett äktenskapligt ”mellanlager” vid vågstationen så tackade jag den vänliga polismannen med orden, ”du verkar så trevlig att jag ser gärna att du besöker oss uppe i permafrostens rike”. Han svarade omgående ”en sak ska du ha klart för dej, jag går snart i pension och när jag då åker så lär det inte bli mot norr”.
Då visste vi…

Jag hade lust att krama om människan, men avstod då jag inte viste hur detta skulle mottas, vem vill riskera att få kulhål i husbilen på en vågstation i Sydsverige…


Nåväl, det lackar mot avfärd och det mesta i förberedelseväg är avklarat. När man ska vara på resa så pass lång tid som åtta månader krävs ju viss reseplanering, det krävs ingående överläggningar med favorithustrun och även trygghet i de beslut man fattar.

Om det ihållande regnet fortsätter ytterligare ngt dygn så undrar jag hur våra vägar mår… klarar gamla vägen ett 4-tons ekipage?
Vi skriver nu Fredagmorgon den 23:e september.
Temperaturen har fallit och regnet fortsätter att vräka ner, nu snöblandat!

Var rädda om varann
/egon

Systembolaget avser att börja erbjuda ”hemkörda varor”…
Nyhet… pyttsan!

För den oinvigde vill jag då påpeka att här uppe i obygden har vi handskats med hemkörda varor sedan länge.  
Dessutom så har obygdens små leveransföretag ett betydligt bättre servicenät med bl.a helgleverans och förpackningar i slagtåligt material, inte sällan 5 och 10-liters. 
Fri hemkörning. 
Provsmakning.
Du kan även få välja mellan svart eller röd kork på dunken.
Mot ett mindre tillägg tejpas en ask Alvedon på leveransen.

Skulle Du till äventyrs provsmaka hos det statliga leverantörsbolaget tar det hus i helvete, lite åt härdsmälta-hållet blir nog den upplevelsen.  Dessutom kommer du inte längre att vara välkommen till den leverantören i fortsättningen.
Då har du heller inget val utan måste förlita dig på dessa kreativa småföretagare.
Dessa kreatörers reklam är heller ingen osanning när den påstår att de levererar ”äkta svensktillverkade glesbygdsprodukter”.

Man kanske skulle starta egen tillverkning... jag tänker då på  Alvedon.

Tänk efter före och var rädda om varann
/egon

Nattfrosten har slagit till och vattenpumpen fryser.
Is har bildats på vattensamlingar.
Verandaväxterna ser ledsna ut. Vissa har gett upp...
Stöttorna på verandan har satts på plats.
Gluggarna i stenfoten har vintestängts
Det knastrar under jaktkängorna i tassemarkens mossa.
Älgjakten rullar på.
Jag "hurvas" och småfryser på älgpasset.
Flyttåglarna drar mot söder.
Obygdens nallar söker vinterlogi.



Jag höstfiskade i morse.
Fyra regnbågslaxar i vikter 3,6 till 8,2 kilo.

Favorithustrun säger sig längta mot söder... i massor.
I gryningstimman när jag såg ut över ett frostigt landskap så konstaterade jag att "oavsett hur mycket jag älskar obygdens natur så väljer jag trots allt sommar på vintern"
Snart rullar vi med husbil mot ett varmare klimat.

Var rädda om varann
/egon

Han finns där ute någonstans, jag vet därför att jag såg honom här om dagen. Då tillsammans med en kompis som förmodligen tränat på samma gym.
Båda var muskulösa halvtonnare som kunde sin almanacka och hade full koll på att det ännu var 40 timmar kvar till älgjakten, men ganska snart så vandrade man ändå in i en skyddande skog.
Gissar att dessa tungviktare trots allt övervägde riskerna med att lägga upp en bredsida mot obygdens jägare så nära inpå jakten…


Hitintills har inga skott avlossats mot älg, detta beror nu inte på att vi har saknat tillfällen, det har helt enkelt varit fel sorts djur.  Älgar som ska stå för återväxten använder vi mest som "pulshöjare" och ögonfröjd. Dessutom har vi tuff konkurrans med en annan jägare, vår vän björnen gnager onödigt hårt på obygdens älgstam.
För något dygn sedan hade en nalle lämnat sina visitkort i form av spillningshögar på parkeringen mitt inne i jaktområdet, ”på parkeringen”… en sådan fräckhet.  Veckan innan gällde ju närstrid med en fullvuxen nalle på berget strax intill. Vi går smått i funderingar om det är samma nalle som trots allt vill säga ”så lätt tar ni mig inte”.
Nalle var ju här före oss men lovade ju att bara äta klorofyll och blåbär…

De tiotalet märkta björnar som ständigt övervakas med pejl visar att man i snitt tar sju älgkalvar per björn och år, dessutom slår man ju renar och vuxna älgar. Inte konstigt om vi har älgbrist inom vissa områden.

I skrivandets stund får vi vår dos av Katja-orkanens rester, det regnar och är allmänt ruggigt väder sedan något dygn, väderprognosen lovar mera av den varan. Men om ytterligare någon dag kommer ett högtryck att växa in, då rekommenderar jag att storoxarna letar fram kevlarvästarna.

Oavsett vad resultatet blir så har jag ju förmånen att vistas i den natur som jag älskar.

Visa respekt inför djur och natur och var rädda om varann.
/egon

Älgjaktmorgon i obygden, dimman ligger tät och kalhygget är insvept i ett vitt töcken.
Det faller ett finfördelat och genomträngande regn.
Sikten är sådan att det jaktliga äventyret närmast är att beteckna som ”närstrid”.

Kroppen protesterar kraftigt vid rörelser, värken i gubbkroppen är påträngande och ger lätt humörpåverkan.
En ”kuli” som bärare av ryggsäcken hade varit på sin plats.
Nu blev jag nog överförd till rasistsidan...  

Jag bär själv… risken att någon medial vänsterfraktion får kännedom om tilltaget och skriker om förnedrande behandling är alltför stor.
När jag delgav favorithustrun mina tankar erbjöd hon sig direkt att agera ”kuli”, tack min kära!
För säkerhets skull avkrävde jag favvon ett löfte om att stå på min sida om kvällspressen skulle få nys om arrangemanget.
En "purfinskas" löfte kan betecknas som synnerligen hållbart.

Så småningom slår jag mig ner på en av bärplockare illa åtgången tuva.
I vanliga fall brukar jag sitta på den medhavda bärkonten som är fylld med ammunition...

Spänningen är i stigande...
Dimma vik nu hädan.
Nu skäller älghunden, skallet kommer från den plats där vi för ett par dagar sedan såg två jättetjurar.
Det visade sig senare att det var två ”älgkossor" som fick sig en utskällning. Damer får fri lejd hos oss...

Dimman lättar… om det nu var dimma, jag tog några starka värktabletter i gryningen.
Ska kolla lite försynt med jaktkompisarna om de upplevde ngn dimma under morgontimmarna.

Torka rent i kikarsiktet och var rädda om varann.
/egon

Man behöver inte vara ngn Einstein för att konstatera att befolkningen i Norrbottens obygder till hög andel består av en äldre generation och att av dessa är en stor andel över 65 år.
Vidare så står det klart att av dessa över 65 år lider många av mer eller mindre svåra krämpor som inte sällan framkallats av ett långt arbetslivs ”ogästvänligt” slit.
Många går med kroniska smärtor som gör vardagen till ett veritabelt h-vete.

Som tur är finns vid Sunderbyns Sjukhus inrättat en smärtklinik avsedd att hjälpa vid svåra smärttillstånd, detta var i.a.f vad jag och förmodligen många med mig trodde var avsikten.
Så långt är allt gott och väl.
Men nu kommer vi till den delen som gör att man kan ta sig för pannan i oförstående och skräckblandad förundran.

Man hjälper inte personer över 65 år, eftersom dessa inte är i arbetsför ålder.
Karin Hellsten, verksamhetschef vid basenheten rehabiliterin/reumatologi säger att om man kommit upp till åldern över 65 år så blir det vårdcentralerna och äldrevården som man får vända sig till. Hon tillägger, ”det är dock tunt med läkare som satsar på kompetens vad gäller långvarig smärta hos äldre”.
"smärtlindring och smärtbehandling är tyvärr ett bristområde i Norrbotten" avslutar hon.

Här kan man då konstatera att ”gamlingar” är ganska försumbara…
En del läkare vid vårdcentralerna har tydligen föga aning om tingens ordning vid Sunderbyns Smärtklinik eftersom de ställer remisserna dit, och sedan får man dessa i retur efter en tid...
Eller så har man stafettat i andra län där svår värk ”tillåts” i åldrarna över 65 år.

Vid en kontroll vid Smärtkliniken Regionsjukhuset i Umeå framkommer att någon sådan åldersbegränsning känner man inte till. Det är olika som man säger!

Som tur är har jag inte själv konfronterats med ovanstående diskriminerande särbehandling av äldre utan snarare upplevt att den vård som jag erbjudits vid nämnda sjukhus varit både tillfredsställande och proffesionell.

Men frågan kvarstår dock, ”blir inte politiker äldre även i Norrbotten”?
För det kan väl ändå inte vara så att politikersysslan inte framkallar slitage på kroppen… eller kan det?

Var rädda om varann och "di gamle" som byggde Sverige.
/egon

Det är grå morgon i Östra Gobde.
Yttertemperaturen visar +7 grader.
Klockan har passerat 0700 och nostalgitrippen Da Capo har övergått till ”Ring så spelar vi”.
Det sprakar gott från den gamla järnspisen i köket.
Morgonkaffet är kokt och pillren svalda.
Favorithustrun ligger fortfarande kvar i bädden men ska snart göra mig sällskap vid morgongröten.
Då brukar vi briefa varandra om vår syn på världsläget.

Vi brukar diskutera allt från Karl-Johansvampar till journalistiska vinklingar och politisk korrekthet. Det finns ju som bekant två typer av journalister, de som gräver efter sanningen och de som försöker begrava den…
Slutsatsen brukar nog bli att ”dödgrävarna” är för många…

Favorithustrun bjuder på sikmiddag idag som ett resultat av gårdagens nätfiske.

Nu ska jag ställa mig i ordning för att delta i en tävling på älgskyttebanan. Jag har gjort plats på byrån för en exklusivare pokal, men nu säger favvon att den får man bara om man vinner…
...så var den dan förstörd.

Var rädda om varann
/egon

Igår blev jag upphämtad av goda vänner och jägarkollegor för en träningsrunda med deras Pontus. Pontus är vit älghund.
En vit älghund är ju en önskedröm för en skumögd gammal gubbe som lätt kan lokalisera denna ute i naturen.

Nåväl, vi utgick från en skogsväg ett par kilometer norr om Östra Gobde. Efter en stund såg vi färsk älgspillning vilket borgade för att här hade funnits älg inom en inte allt för avlägsen tid.
Nu skulle det nog inte dröja länge innan vi fick höra Pontus skall.
Fem minuter senare kom så skall ca 400 meter bort. Vi avanserade fram till en myrkant med vinden liggande i rätt riktning. Djuret eller djuren rörde sig inom ett ganska begränsat område… vi antog att det var älg som fick sig en rejälare utskällning.
Tio minuter senare såg vi någonting grått skymta mellan stammarna i myrkanten.
En ståtlig älgko med kalv kommer lunkande, ibland stannar dom upp och ber Pontus ”hålla käft”. Strax är dom inom ett fåtal meter från där vi stoppat upp och blivit till stenstoder. Älgkon studerar oss ingående men får ingen vittring. Vi håller andan… Ibland sneglar hon på den skällande ”ligisten”, det ser ut som om hon tänker, ”den som ändå hade tillgång till Peltor att skydda hörseln med”…

Vi njuter av upplevelsen och ser kon med kalv lunka vidare mot en sjö intill.
GPS, en visar att älgarna tar vattenvägen över sjön och lämnar en besviken Pontus på stranden.
Jag misstänker att dom pekar ”lång mule” från motsatta stranden åt den vita ligisten som lät så illa…

Men det kunde ju ha varit en björn…

Njut av det naturen bjussar på och var rädda om varann
/egon

För personer som bor på en mera ”gästvänlig” breddgrad kan det nog vara svårt att fatta att inom en månad kan första snön ha fallit i Östra Gobde. Mera sällan att denna blir liggande kvar, men en påminnelse om vad som stundar är det allt.
I månadsskiftet sept-okt förra året rullade vi ut från Östra Gobde, då föll ett snöblandat regn…
Året innan fick vi använda slirmattorna för att komma igång, detta var den 27 september och då hade snön målat marken vit i Östra Gobde…

Det hör inte heller till ovanligheterna att kvicksilvret nattetid kryper en bit under nollan fram i september, då brukar vi bädda in vattenpumpen som en baby till skydd mot nattkylan, vi hör till de som spar på gamla ”bra att ha” täcken.  De nätter som vi struntat i att ”bädda” åt vattenpumpen brukar jag få använda varmluftspistolen för att återställa ordningen…
Efter ytterligare ett antal frostnätter brukar vi tömma pumpen och förbereda avfärden mot varmare klimat.
Kylan kommer alltid även om snömängden kan vara begränsad fram till i december. Här uppe brukar man om snömängden säga, "metern ska alltid ner".


För att framkalla ytterligare längtan till värmen så reser vi en stund i bildgalleriet från förra årets husbilsresa mot Sydeuropa…

Isen ska inte vara i vattenpumpen, den kan man ha i drinken, och då företrädesvis på en sydligare breddgrad...

Var rädda om varann
/egon