Där det hela började!
Det var här det började...
Här har jag landat mina första fjällrödingar.
Här har jag levererat litervis med blod till hungriga myggor.
Här har vi fyllt våra hjortronhinkar.
Här har jag tillsammans med favorithustrun vandrat och paddlat kanot på fiskeäventyr.
Hit tog jag favorithustrun då jag ville bjuda på det bästa.
Nu kanske cirkeln är devis sluten.
Det var här vi paddlade kanot och tältade för 35 år sedan.
Nu har vi till fots uppsökt platser vi då besökte.
Ripriset var detsamma, fiskarna lika huggvilliga, stenarna lika hala, utsikten lika betagande och tältplatserna lika oupptagna.
Myggen var fler och myrmarkerna var betydligt jobbigare att passera.
På ngt besynnerligt vis så har vi nog åldrats en del.
Det är en stor myr mellan 35 och 70 år.
Då låg vi i ett fjälltält.
Nu ligger vi i en modern husbil när trötta kroppar kräver vila.
Jag vet inte om det var bättre förr...
Men helt säkert är att nyfångad smörstekt röding eller öring vid jokkens strand är minst lika god idag som den var för 35 år sedan.
Var rädda om varann
/egon
Vild och vacker!
Nu är det ju inte favorithustrun som avses med den beskrivningen utan Trollforsarna i Piteälven.
Favvon är mera åt hållet - Varjisån - lite mera sansad skönhet liksom.
Här om dagen gjorde vi ett besök vid nämnda forsar.
Anledningen var att favorithustruns systrar var på ett fyradagarsbesök i Moskosel och vi ville visa upp en bit av obygdens rena oförstörda skönhet.
Systrarna som bebor vårt grannland i öster kunde efter besöket konstatera att Sveriges obygd är fantastisk och att vi dessutom lätt kan klå dom i vad gäller antalet myggor.
Dessutom var ju vattnen i de "tusen sjöarnas land" mera stillsamma.
Fikapausen förlades sedan till en plats nära älven som var lätt påverkad av vind och höll åtminstone en del av de påflugna blodsugarna på avstånd.
Nästa vecka har vi ju midsommarveckan och då är avsikten att besöka en än vildare älv som är sprungen ur Sareks Nationalpark som även brukar kallas Europas sista vildmark.
Var rädda om Sverige och varann
/egon
Hemma igen efter 37 år!
För oherrans många år sedan togs stationsuret ner från Moskosels järnvägsstation.
Under den långa bortavaron har uret prytt en garagevägg i Moskosel.
För ett år sedan blev jag och favorithustrun ägare till den fastighet där uret hade sin hemvist.
Nu 37 år senare har undertecknad monterat ned och återbördat det åldrande uret till sin gamla husvägg. Jag kunde t.o.m. hitta igen de gamla skruvhålen i stationsväggen.
Jag tyckte mig faktiskt höra ett par konstiga suckar från uret då skruvarna ånyo satt i stationsväggen.
Nu kan inlandsbanans resenärer på nytt beskåda originalet...stationsklockan alltså.
Undertecknad hänger ju inte kvar på väggen...
Idag den 3 juni rullar sommarens första Inlandsbanetåg.
Åk inlandsbanan och var rädda om varann
/egon
