Gobde

Inte Australien heller för den delen.

Men i allt det "goa" finns dock alltid ett litet minustecken, jag menar, låt oss inte glömma placeringen av denna väl tilltagna ö.
Ett så trivsamt ställe borde ligga inom någorlunda räckhåll för fler människor. Som det ser ut idag så är det mest en hoper reslystna självplågare som dristar sig till att färdas dessa 2000 mil för att få vandra hängande "upp-och-ner" i ett synnerligen behagligt klimat.

Igår då jag i den 25-gradiga värmen tillsammans med favorithustrun gjorde en vandringsrunda i Dee Why,s omgivningar så slog det mig att vi nog var lätta att "artbestämma", jag menar att de som såg oss nog ganska enkelt kunde fastslå att vårt hemma nog var långt borta, ganska ljusa i hyn och med en aura av tillfällig förvirring.
Själv förvånades jag över att så många gick omkring barfota på gator och vägar, inte heller kunde dessa placeras i trashankarnas skrå.
Om nu detta hänger samman med närheten till stranden eller om skopriserna är höga här tarvar nog en mindre utredning i sinom tid. 


Vi är ännu efter tre dygn rejält påverkade av "jet-lagen", detta trots att vi hade följt alla de instruktioner som man bör anamma vid så stora tidsförskjutningar. Inte en droppe alkohol eller kaffe under resan, massor med intag av vatten och minsta möjliga ätande o.s.v
Jag läste mig till att en viss förvirring kan uppträda efter dylika långresor vilket även då kan tolkas som att "normaltillståndet" består...

Nåväl, vi är här nu.
Det är morgon i Dee Why, våran dotter Sara har åkt till jobbet i Chatswood och vi ska förbereda dagens gårunda. Till er hemmavid säger vi godnatt då ju ni troligen redan har läst godnattsagan för varann.
Nu vankas ytterligare en kopp kaffe och en dusch, sedan så...

Under gårundan mötte vi en "åttbent" 5 centimeters Australiensare som jag passade på att föreviga. Han hade lagt ut sina "garn" i ansiktshöjd.
Vår dotter berättar att här finns en typ av spindel som håller "handflatestorlek", den lär dock vara ganska ofarlig.


Till sist ser jag att "tomhylsan" Tolgfors har gjort "patron ur" och kan då konstatera att det är näst intill omöjligt att kunna bevara hemligheter hemma i gamla Sverige...
Och Fredde har ett veritabelt he....e, igen...

Var rädda om gamla Sverige och varann
/egon

Nedräkningen pågår.
Det är nu 36 timmar tills vi ska ligga i stigning från Arlanda med en slutdestination i Sidney/Australien. Därifrån ska våran Sara ta oss per bil till slutmålet i DeeWhy.

Det går inte att komma ifrån att den långa resan till andra sidan jorden kan komma att upplevas rejält tröttande för ett par "gamstötar" som masar på i sista "kvarten" av ett långt och spännande liv.
Resan tar ca 32 timmar och 24 av dessa ska vi sitta parkerade i en flygplansfåtölj. Vi har försett oss med god läsning samt svårlösta korsord och dessutom så är ju det flygande vidundret som vi ska färdas med försett med egen tvutrustning i varje stol med ett 50-tal filmer att välja bland och således ett rikt utbud av underhållningsvåld att förfasas över.

Jag såg en utredning som visade att när man var framme vid "sista etappen" av livsresan och fick frågan om det var saker man ångrade när man tittade bakåt så var de flesta svaren att man sällan ångrade saker man gjort, däremot ångrade man sådant man inte gjort.
Man kan nog säga att jag och favorithustrun nu under ett tiotal år har gjort en rejäl insats för att minska ner de saker och de upplevelser som skulle kunna räknas till sådant som är ogjort, åtminstone vad gäller inom den självverksamma upplevelseindustrin.
Men likväl brukar jag tänka att nog f-n har man mycket ogjort...

Man brukar ju säga att det är bra att ha en "viss" framförhållning i planerandet och det är nog ingen dum ide oavsett vad man har för ålder.
Skillnaden mot den tid då man var näst intill odödlig är att nu finns vid all planering ett litet "kom ihåg" längst bak i hjärnvindlingarna som heter om man får uppleva den dagen.

Detta betyder nu inte att jag ständigt ältar dylika tankar, men dom förekommer och bör nog finnas med i planeringen, den slutsatsen drar jag då jag tänker på de goda vänner som tvingats avsluta sina planeringar aldeles för tidigt...


Det är fredag i Herrängen/Stockholm.
Det vankas räkmiddag...
Favorithustrun har intagit soffan samt greppat en bok av Karin Alvtegen.
Själv så "planerar" jag vad som ska stå på agendan om sex veckor sedan vi återvänt från Sara och Dwayne i det avlägsna Australien. Då har våran Australienbaserade dotter Sara bytt efternamn till Cassidy och kan titulera sig fru...
Efter hemkomsten vankas installning i nya huset.
Vårfiske i öppet vatten.
Vårfåglarna välkommnas till obygden.
Väl återbördade till obygden tar undertecknad några djupa andetag innehållande äkta livgivande  norrlandsluft - sedan är nog ordningen återställd...

Planera vidare, lev och var rädda om varann.
/egon

Söndagspromenaden, den s.k straffrundan företogs idag utan favorithustru.
Favvon var på en biltur till Vaxholm i sällskap med en större hoper familjemedlemmar, jag var vid avfärden strängt upptagen av skidskytte via tvapparaturen, därav den tillfälliga separationen.

Nåväl jag hann även med en rejäl runda bland förortsvillorna i Herrängen samt en tur genom Fruängens centrum. Den nedsmutsning, nedskräpning och skadegörelse som jag såg utanför villakvarteren framkallade en hastigt påkommen hemlängtan, eller bortlängtan om man så vill.
Bort från smutsen och förstörelselustan, bort från den kreativa dräggen som måste spreja det mesta som tillhör sammhället, elskåp, betongväggar, cykelskjul, busskurer, garagedörrar mm
Bort från krossade rutor och misshandlade cyklar utan hjul, bort från samhällets kostsamma dynga...

Om vi inte om några dagar skulle avresa till landet "down under" (Australien), en resa som jag för allt smör i Småland inte vill missa så skulle jag likt en Formel1 förare omgående ha stått och varvat på startlinjen, då skulle målet ha varit den Lappländska obygden, till den åtminstone till stora delar oförstörda naturen, till det lugn och den tystnad som är en lisa för gubbsjälen.
Efter en tid i obygden så brukar "läkningen", eller om det nu bara är vanlig gubbglömska ha gjort att man ånyo återvänder till de platser där buset finns.

Frågan är hur man då botar den mentala störning som dessa åverkanskreativa och kostsamma dyngslynglar lider av. Arbete kanske skulle vara en lösning, en ganska ovan och förmodligen högst ovälkommen syssla kan man anta.
Vissa hävdar ju att dessa kreatörer lär vara framtidens hopp... hemska tanke.
Det är liksom olika hur man ser på problemen.

Nu tänker jag inta ryggläge tillsammans med Henning Mankells "kinesen".

När övriga i familjen återvänder ska vi ha kaffe med tårta för att en av familjens yngre medlemmar har uppnått den hedervärt halvmogna åldern av 12 år.

Håll rent från buset och var rädda om varann
/egon

Hur hann man med på den tiden det begav sig?

När man hade "häcken full" som det brukar heta.
När 230 får och lamm var en hobby.
När ett antal hästar fanns på gården.
När vårbruk och slåtter skulle ske.
När företaget och de anställda gick på högvarv.
När det fanns småbarn i huset.
När man varje vecka hade 4-5 hotellnätter.
När man skulle hinna med ett antal in och utrikes mässor varje år.
När byggnaderna skulle underhållas.
När älgjakten inträffade.
När Shillerstövaren skulle motioneras.
När höstfisket var ett måste.
När det tidvis var ohälsa i familjen.

Jo se på den tiden hade nog dygnen mer än 24 timmar.
Vi var inte beroende av datorer på fritiden.
Dessutom så var ju både undertecknad och favorithustru yngre.
Jag upplever att det idag tar lika lång tid att planera som att utföra planeringen.

Nu måste jag skynda iväg till Åtvidaberg så att jag hinner med att köra husbilen en tur till Linköping i em.
Måste även kolla flygbiljetterna till Australien och ta pulsen...
Riktigt fullt utvecklad "fritidsförvaltare" är man nog inte... ännu.

Ta det lilla lugna och var rädda om varann
/egon

Våren är på gång i Östgötska Grebo.
Eller vad sägs om det rejäla åskoväder som igår under Melodifestivalssurret brakade loss över Grebo, det var blixt och dunder, hagelskurar och stormbyar.

Favorithustrun som hade varit på teater i metropolen Linköping kom precis in genom ytterdörren då första blixten ljungade och kunde upplysa oss om att himlen var stjärnklar för någon minut sedan, men precis som vårens ankomst till den norrländska obygden så hände allt med "high speed".
Senast jag såg en blixt var då jag med lånebil passerade en fartkamera utanför Åtvidaberg här om dagen…

Delar av samhället blev nu strömlöst av ovädret och gäster anlände för att få titta på finalen av uttagningen till melodifestivalen.
Personligen så föredrog jag att beskåda vädrets ”naturligt” framförda oväsen jämfört med det oljud som de s.k artisterna tävlade med.

I ”gamla tider” påstod man att när åskan gick på liggande isar så blev det kallt igen, men det var ju på den tiden det…
Nu står en långtur till fots i den Greboska terrängen på agendan.

Lätta på gasen och var rädda om varann
/egon

Igår gick jag på vatten, på Ärlångens vatten.

Jag inte bara gick på den istäckta sjön, jag pimpelfiskade med ett om inte utsökt resultat så åtminstone ett jämt sådant.
Om resultatet kan jag säga att vi åt en utsökt räkmiddag efter avslutat fiske, och räkor är inget som Ärlångens djup kan erbjuda – om man säger så…
Allt fungerade som det brukade, det kändes faktiskt ganska hemtamt och trivsamt att få hålla i ett pimpelspö och fånigt stirra på en rev som försvinner ner genom ett hål i isen.

Om jag inte vetat att middagen redan var räddad hade nog engagemanget vad gällde att rädda fiskarhedern haft en annan intensitet, och då hade Ärlångens is mest liknat ett durkslag och omgivningarna hade luktat som fiskförsäljningen…


Nu förhöll det sig även så att en stor del av tiden gick åt till att på Ärlångens solbelysta strand bedriva korvgrillning och kaffesörplande.
Favorithustrun och ”Grebo-Annas” familj som egentligen var tänkta som delar av transportsektorn för att bärga hem fångsten till dissekeringsavdelningen fick denna dag en ganska lätt uppgift.
Skit samma, korven och kaffet satt fint, vädret var underbart och i morgon så har firrarna bara blivit större…

Det är tidig söndagsmorgon i Grebo, det är kallt, termometern bak på husbilen har som mest denna natt visat -9 grader.
Uret har passerat 0600 och andliga sånger pågår i radions P1.
Favorithustrun ligger kvar i bädden och jag har fått förhållningsorder att inte gå in i huset och ”föra liv” med kaffet i denna okristliga timma…

Var rädda om varann
/egon

 



Nu var den landad!!!