Gobde

För att kontrollera sanningshalten i detta påstående gjorde vi igår ett nedslag på Danska klubben i Torre del Mar.

Klockan 12 varje torsdag serveras där klassiska danska ”smörre-bröd”, till detta en öl och klassikern ”den lille”. Smörre-bröna är blandade godsaker som vid blotta åsynen framkallar ”snålvatten” och fuktade mungipor. Min anrättning bestod av två smörre-brön, det ena med råbiff, kapris, äggula och lök, det andra av någon sorts fisk med remoulade-sås och grön kvist. Favorithustrun samt vännerna Lars & Yvonne avnjöt liknande anrättningar.  Den lille bestod av ett välfyllt snapsglas med Aalborgs Aquavit, man fyller på tills glaset är överfyllt vilket gör att man måste ”läppja” av rågen innan man går till bordet .

Lokalen fylldes snart med ett 40-tal lyckliga... Jag kollade i smyg på mina danska bordsgrannar och drog slutsatsen att de flesta faktiskt såg ganska lyckliga ut, även före ”den lille”.

Det som möjligen kan rubba danskens bestående lyckorus är det nya rökförbudet, från nyåret råder ju rökförbud på allmän plats i hela Spanien. Detta ”övergrepp” gissar jag upplevs som synnerligen negativt bland såväl spanjorer som danskar vilka fortfarande har rökandet som en inpyrd livsstil.

Nåväl, nu vet jag… man är både mättare och lyckligare då man lämnar Danska klubben i Torre.
Risken för återfall får ses som påtaglig…

Var rädda om varann
/egon

 


Detta uttalande gör den ifrågasatta och ännu inte avsatta Katri Linna, chef för kränkningsindustrin i Sverige…
Uttalandet är ju en kränkning av de svenskar som jobbar inom rättsväsendet.
Vad hon även glömmer är att det svenska rättsväsendet är beprövat under mycket lång tid, och har lagt grunden till det svenska statsskicket, samma statsskick som gett henne det jobb hon idag ”misshandlar”.
Denna starkt ifrågasatta diskrimineringsombudsman och chef över en hord nedtystade, skrämda och lätt utbytbara medarbetare men även en person som vid åtminstone ett tillfälle lyckats vinna en titel…

Vid en omröstning i tidningen Chef har hon ”vunnit” epitetet ”Sveriges sämsta chef”.   Vad jag undrar är om hon liksom den som vann titeln ”Årets svensk”, har diplomet på kontorsväggen…

Kanske det vore på plats att hon läste den internationellt erkände psykologen Nicolai Sennels rapport om de ”lättkränkta”.

Han skriver:
Den muslimska kulturen lär muslimer att kritik är lika med förolämpning. Därför är de flesta muslimer mycket mer benägna att känna sig förolämpade och de spenderar mycket energi på att scanna av sin omgivning för möjlig kritik eller förolämpning. Kombinerat med den högre acceptansnivån för ilska blir reaktionen ofta aggression.

Att försvara sin ära på detta vis är ärofyllt för en muslim. Att inte visa aggression vid kritik anses vara vanärande. Ser man detta från en västerländsk kulturpsykologisk vinkel är det muslimska beteendemönstret i detta avseende mer ett tecken på bristande personlig integritet och bristande självförtroende…

… kan man anmäla DO till DO?

Var rädda om varann
/egon

Vår mobil är gammal… riktigt gammal.

De gånger som vi gör vår mobil synlig för övrig befolkning så brukar vi få höra kommentaren, ”en likadan har jag haft, men det var länge sen”.
Då är det bara att le lite generat och förklara att man ju inte vill frångå ett vinnande koncept…

”Ni har säkert varit rädda om den”…
Svaret blir att vi ju har släpat med den runt i världen… vi hade ju denna under sex vintrar i Thailand, dessemellan har vi frusit ner den på skoterturerna hemmavid i Östra Gobde, tre vintrar i Sydeuropa och ett trasigt ägg som gjort att knappsatsen drabbats av reumatisk åkomma, men den fungerar…

Idag har det nästan blivit lite skämmigt att visa upp ”gamlingen”. Inte sällan så blir reaktionen densamma som att man skulle visat upp separatorn…
Åldern till trots så upplever jag att det känns bättre att ha en fungerande stenåldersmobil än att som i den bärbara mobilens barndom låtsas tala i telefon medan man i verkligheten gick omkring och fejkade samtal med en fjärrkontroll till ”tjock-tv, n”.

Var rädda om varann
/egon

Hur många av Er som uppnått mogen ålder och haft den påkallade plikten att följa någon bortgången till sista vilan kände inte igen Er igår då man likt talet runt ”skitstövelns” grav nu förbehållningslöst hyllade en avgående partiledare som man tidigare påstått vara upphovet till alla former av frossa, illamående och mardrömmar, en förvirrad partiledare som på ett bedrägligt sätt avsett att dra ett land i fördärvet…

Jag misstänker att Mona kommer att mysa på sin kammare då hon framledes positionerat sig i näringslivet med en ännu outvecklad fallskärm och drar sig till minnes hyckleriet i sin mest förföriska och oförfalskade form. Hon kan ju för f-n i en framtid börja spöka för Er...
Och vad ni än gör, begär att få se utkastet till hennes memoarer… innan publiceringen.

Politik är svårt.
Åtminstone är politiker svåra att förstå.

Var rädda om varann
/egon

Han skulle nu ha passerat sin 107-åriga födelsedag!

Han var nu inte den som brydde sig speciellt mycket om högtidsdagar, egna såväl som andras.  Jag förmodar att om han varit ”ovan jord” och haft talets gåva så hade han gett uttryck för en synnerligen måttlig upphetsning om man gjort honom uppmärksam på den ”stora dagen”.

Sådan var han min far… han hette Hjalmar och uppnådde den hedervärda åldern av 94 år.
Den där sista morgonen i livet hade nog startat som så många andra i det egna huset som låg uti obygden i övre Norrland.
Morgonkaffet hade torrkokat och själv hade han intagit sista vilan framför vedspisen.

Minns och var rädda om varann
/egon

Vargen, detta villebråd som väcker sådana känslor…

För något dygn sedan tittade jag på filmen ”varg” med Peter Stormare.Alla de där känslorna som upprör allmänheten går att hitta i filmen.  Filmen lyckas att förmedla sanningen… sanningen att både människa och varg tillhör förlorarna, båda straffas. Filmen lyckades faktiskt att förmedla en känsla av ambivalens och sorg, och ett konstaterande att båda har rätt på sitt sätt.

Bakgrunden till att man beslutat om jakt på varg lär ju vara att genetiska skador uppstår när individen parar sig uteslutande inom egna gruppen. Av de individer som sköts förra året hade dock ingen av de undersökta vargarna genetiska defekter.  Sedan har vi ju det där med jakthundar som dödats av varg.

Hur ska vi göra med kusingifte som lär vara vanligt förekommande i vissa grupper …

I den nordliga provinsen Östra Gobdejaur där jag är ”alfahanne” har vi inga större problem med varg. Någon enstaka individ har dock vid något tillfälle passerat genom markerna, detta utan att göra alltför mycket väsen av sig…
Av de fyra stora rovdjuren så är björnen den vi har mest kontakt med på vår breddgrad.  Vi är dock vän med den individen. Visst bedriver vi jakt på björn, men vi respekterar det faktum att den var där före oss…

Jägaren har ett stort ansvar.

Var rädda om individen och varann
/egon

Varför är det så att en svensk som utvandrat till Amerika för 80 år sedan fortfarande är svensk, detta trots att han eller hon varit amerikansk medborgare under ett långt liv.

Medan t. ex en somalier eller irakier som rest in i Sverige räknas som svensk efter kort tid. Starka inhemska krafter brukar med bestämdhet gränsande till svår sinnesförvirring hävda att man efter en tid i Sverige blir svensk. En invandrad person blir självklart inte svensk för att denne har gjort en geografisk förflyttning, lika lite som att min finska favorithustru har blivit svenska för att kriget en gång gjorde att hon hamnade i Sverige.

Tack och lov så gäller inte detta alla s.k nysvenskar. Det finns faktiskt en del etniska svenskar som jag skulle kunna föreslå att utväxlas mot annan nationalitet…

Var rädda om Sverige och varann
/egon

 

Det väder som vi nu har förmånen att njuta av här på spanska solkusten är betydligt varmare än vad som förärats oss de senaste två Spanien-vintrarna. Åtminstone förra vintern var som en riktigt dålig norrländsk sommar, en regnig sådan. Värmen har återvänt och de spanska infödingarna översvämmar uteserveringarna, gräset ansas i parkerna och planteringarna ses över.
Det går mot vår i Spanien!

För oss lätt frostnupna individer från landet i norr upplevs temperaturerna som närmast tropiska. På baksidan av husbilen visar den solbelysta termometern +42 grader, på skuggsidan ca +20-22 grader. Favorithustrun måste snart bändas loss från solstolen, jag servar henne efter bästa förmåga med kaffe, svala drycker och vänliga ord…

Morgonpromenaden, den s.k ”straffrundan” gjorde vi idag mellan 0900-1100.
Ofta brukar jag gå rundan tillsammans med goda vännen Lasse, men denna morgon hade vi sällskap av respektive ”kartläsare”. De rykte som har florerat om att vi under våra rundor brukar stanna till där det serveras kaffe med dopp är nu inte längre något rykte.  Bekräftelsen blev denna morgon till ett faktum och nu riskerar fickpengen att dras in, vilket skulle betyda att vi missar morgonens vätskekontroller.
Som diabetiker hävdar jag vikten av täta näringsintag...

Var rädda om varann
/egon

Åtminstone annorlunda på det sättet att det kommer att bli den första vintern under de senaste 60 åren som jag inte kommer att bedriva någon form av vinterfiske. Med vinterfiske avser jag det fiske som bedrivs på istäckta sjöar.
Som barn fick jag bli följeslagare till pappa som var en inbiten och entusiastisk vinterfiskare. Från 10-årsåldern så ansågs man tillräckligt vuxen och kunnig för att ge sig ut på egna vintriga fiskeäventyr. Äventyrligheten var stor och fiskaren var liten, en synnerligen spännande kombination.
 Hemmavid fanns säkert en mor som vandrade mellan fönstren och vred sina händer av nervositet när man återkom senare än vad som var överenskommet. En pappa som sög på sin pipa och vägrade visa vad han egentligen tänkte, förmodligen så sa han ”lugna dej,han kommer”.
Bevisligen så har pappa alltid fått rätt…

Som sagt, detta blir den absolut första vintern som inte innehåller vinterfiske på agendan, detta beroende på att jag inte avser att återvända från Spaniens sol till permafrostens Lappland innan vårsolen smält snö och is.  Att viss abstinens kommer att upplevas när isnäten ska ut i februari-mars får jag nog räkna med.
Favorithustrun som under många år varit följeslagare på fisket brukar mena att det är bara skönt att slippa den norrländska vintern, MEN JAG VET att hon bara säger så för att jag inte ska få ett frispel och börja rulla mot norr.
Jag vet också att favvon ibland längtar efter en sik från isiga nät ute på Östra Gobdejaur…'

I ärlighetens namn bör dock sägas att min värkande kropp nästan accepterar frånvaron av isfisket, men bara NÄSTAN!
Det är morgon i husbilen.
Det är becksvart på utsidan.
Temperaturen på utsidan visar +11 grader.
Kaffet är nykokt och pillren är svalda.

Längta vidare och var rädda om varann
/egon

En natt som denna går tankarna till den allmänläkare som vid ett besök för tiotalet år sedan sa då jag berättade om mina "värksamma" problem, "man ska försöka tänka bort värken".
Att tokfan saknade både insikt och värk råder väl ingen tvekan om...

Nåväl, nu har vi ett nytt år, nya möjligheter och gammal värk.
Om detta helt oförbrukade år fortsätter som det har börjat så lär det bli ett spännande skitår med en massa pillertuggande och sömnlösa nätter, men kämpa emot ska jag allt...

Mitt och favorithustruns nyårslöften blev ju att vi ska utöka våra "straffrundor" för att om möjligt hålla våra unga kroppar i trim, men detta förutsätter då att nattens tysta timmar bjuder på ett något bättre bemötande än vad som varit fallet denna natt.
Jag brukar tänka med anledning av att man är ett "repobjekt"...på Blocket går ju gamla rishögar som synnerligen välvårdade klenoder...

Klockan visar 0520.
Grebonatten går mot dag.
Temperaturen visan ngn minusgrad.
Favorithustrun har somnat om.
Jag ska koka morgonkaffe.
Om några timmar får jag sällskap...

Var rädda om varann
/egon