Gobde

 Det finns en synnerligen okänd visa, den heter ”När jag kommer hem uti fyllan”.

Visan finns i Svenskt Visarkiv och Sven-Gunnar Bomans samling, Norrbottens Museums arkiv.
Vissångaren är ”farbror Sven”… och här avses inte farbror Sven med Barnens Brevlåda utan min fars halvbror, Sven Henriksson i Strandforssel, orten är belägen uti Norrbottens obygd.
Svens visa avsåg inte honom själv utan en traktens man med förkärlek för starka drycker och som i gamla tider då det ”begav” sig vid upprepade tillfällen efter en våt kväll var på hemväg och då passerade Svens boställe uppe längs Vitåälven skrovligt sjungande på nämnda visa…

Nu var det nog så att det fanns flera i släkten som tidvis gillade att sjunga.
När jag denna sommar gjorde ett besök på Svens gamla boställe och samtalade med sonen så berättade han om ett besök hos min far i mitt barndomshem ett par år innan far avslutade sina dagar, far som då var fyllda 92 år hade då bjussat på sig genom att framföra ett gammalt skillingtryck.
Hjalmar som far hette hade en inte sällan återkommande benägenhet att framföra en eller flera skillingtryck och visor, speciellt tydligt framgick detta vid intag av någon ädlare dryck.
Brodern Sven som inte brukade starka drycker sjöng ändå…
Det påstås att min far hade en god sångröst vilket är något som jag har svårt att bedöma, men jag erinrar mig att jag oftast ansåg att det var synnerligen modigt att sjunga.  Jag drar mig även till minnes att han under våra vandringar i skog och mark bort till olika fiskesjöar alltid nynnade på ngn visa under färden som oftast företogs till fots.
Av hans skolbetyg från början av 1900-talet framgår dock att han förmodligen räknades till ”sångarnas” skara.
Vid Långviks ambulerande folkskola fick min far vitsorden i sång, ”Med utmärkt beröm godkänd”, detta var för exakt 100 år sedan…

Så här i efterhand har jag för egen del kommit fram till att det skulle ha bedömts som ett brott mot mänskligheten om undertecknad försökt sig på en sångarkarriär.
Egon Kärrman som var en klartänkt man beskrev ju en del sångare som ”hellre än bra”.

Var rädda om varann
/egon

Det är inte alldeles enkelt att få se en ståtlig älgkrona i midsommartid, åtminstone inte om man vill att bäraren ska vara vid liv…


Den turistande danska familjen åkte till småländska Gäddeviksås i ”Älgriket” för att få se skogens konung i full blom, men besvikelsen gick inte att ta fel på då man bara fick se två mindre älgtjurar med knappast några horn.

Besvikelsen resulterade i en reklamation till turistbyrån i Tingsryd. Tingsryd svarade med att återbetala 200 kronor som en goodwill-gest och tyckte samtidigt att det var synd att danskarna inte var nöjda med vad skogens konung bar på huvudet…
Turistsamordnaren Karin Nilsson i Tingsryd kanske inte känner till att älgtjuren fäller sina horn på vintern och att dessa inte är fullt återbildade förrän till brunsten på senhösten.
Viss förståelse har jag allt för danskarnas reaktion, det måste ha upplevts som att visa upp en indianhövding i toppeluva...

Och i Östra Gobde får vi nu betala för den fina sommaren, regnguden verkar i skrivandets stund att ha beslutat sig för att dränka oss i våldsamma regnoväder. Om avsikten inte är att dränka oss så är i alla fall regnet kraftigt och ihållande, man talar om en ”Klass 1-varning”...
I obygden råder ständig Klass 1-varning vill jag påstå...

Var rädda om varann
/egon

Detta är vad både regeringen och pensionärerna anser…
Visserligen av olika anledningar, Reinfeldts lag vill behålla pengen för egen del eller om man avser att överlåta den till Grekland…
Pensionärerna som byggt landet anser att de bör ha rätt till samma förmåner som ”ickebyggarna”…

Själv anser jag att fördelningen av våra skattepengar är en fars som kommer att ta en ”ända med förskräckelse” som det brukar heta.
Vidare anser jag att det har mindre betydelse vem som konfiskerar pensionärernas surt förvärvade slantar, tillgrepp är alltid tillgrepp oavsett om detta är begånget av Fredde eller Göran…

Dessutom kan det knappast vara en genomtänkt strategi att bita den hand som stått för utfodringen.

Var rädda om ”di gamle” och varann.
/egon

Så var det med den sommaren…
Det är i alla fall känslan man får då kvicksilvret börjar trivas runt nollstrecket och älgjakten närmar sig.

Vi skriver idag den 13:e augusti, och efter en rejäl rotblöta med 60-70 mm regn så klarnade det upp under gårdagen och på ”småtimmarna” hade det kylt på rejält, termometern visade noll och jag var tvungen att ha lite värme på ute i husbilen för att inte automatventilen skulle tappa ur vattnet. Lite overkligt då vi hade högsommartemperaturer för endast några dagar sedan…
I skrivandets stund visar yttertemperaturen + 3,8 grader, inte direkt tropiskt men trots allt på rätt sida av nollstrecket.
Två år i rad har vi haft lite blötsnö då vi med husbilen rullat ut från Östra Gobde med siktet inställt på Syd-Europa, de gångerna var det i månadsskiftet sept-okt.

Jag får en känsla av att min väl brukade (dock inte helt förbrukade) kropp reagerar på så stora väderleksomslag som varit fallet under senaste dagarna. Jag har tidigare skyllt min tilltagande reumatiska värk på en radda saker som jag utfört, oftast mot bättre vetande, nu senast omhändertagandet av en stormfälld gran, nu är jag inte längre så säker på något orsakssammanhang… Det kan bero, åtminstone delvis på dessa måttlösa väderomslag, kanske…
Oavsett vilket så ser jag och favorithustrun fram emot att så småningom påbörja rullningen mot värmen i Syd-Europa, mot Frankrike, Spanien och Portugal.

I övrigt så tar vi del av de stora världshändelserna förlagda till London och Arvidsjaur, i London härjar en hoper intelligensbefriade kriminella ligister och i Arvidsjaur har man börjat sälja årets surströmming några dagar för tidigt…

Var rädda om varann
/egon

Igår bedrev jag skogsarbete – ett högst ofrivilligt sådant…

Regnet som fallit under senaste dygnen har fallit lika mycket horisontellt som lodrätt samtidigt som vindguden ruskat om Gobdeskogarna. Resultatet blev 60-70 mm regn och en jättegran som spärrade av gamla Gobdevägen för trafik, som om vi nu inte skulle vara tillräckligt avskärmade från yttervärlden utan stormfällda granar som spärrar vägen.
Att granen som fallit över vägen höll ”bauta-klass” och att jag dessutom är inne i en värkperiod muntrar väl inte upp något extra.
Att den dessutom hade den osedvanligt dåliga smaken att falla över vår Gobdeskylt vid infarten förbättrar inte heller läget.

Varför fick den då inte falla på en hoper intelligensbefriade och kriminella ligister i London?  Det hade allt känts bra att se dom jobba med jättegranen i ösregnet…
Nåväl, nu är granen omhändertagen och förpassad till ”förädlingsstationen” vilket är detsamma som Östra Gobdes vedbacke.

Det är tidig morgon i Gobde.
Regnet har upphört och kaffet är nykokt.
Kroppen är i olag och favorithustrun sover.

Var rädda om varann
/egon

Vi har hört det förut och kommer att få höra det igen...


Hur småspararna uppmanas av diverse ekonomiska förståsigpåare att ligga kvar och ”ha is i magen” då börsen hamnar i mer eller mindre ”fritt fall”. Inte sällan så gör denna is att de ”tunga” aktörerna i lugn och ro kan ”gå ur” och/eller göra förändringar i sina aktieinnehav och således rädda kapitalet innan förlusterna blir alltför kännbara.

Småspararna däremot är ju inte sällan sådana som efter en tid kan bli tvungna att lösgöra sina slantar av en eller annan anledning och får då dyrt betala för den där ”isen i magen”.

Mitt förslag är att man ska utveckla en sorts ”lyhördhet” gränsande till misstro till de råd som kommer från s.k tunga aktörer.
Det fanns en tid då jag tog deras råd för ”sanning”…

Var rädda om slantarna och varann
/egon

Efter att ha startat denna söndagsmorgon med att lyssna på andliga sånger i radions P1 så känner jag mig tillräckligt styrkt för att ta del av ”stora världens” eländes elände…

I PK-pressen står att läsa om upplopp i London och att polisen efter en ”incident sköt ihjäl en ung fyrabarnspappa”. Att det sedan rörde sig om en känd gangster som först hade beskjutit Scotland Yards elitstyrka CO19 framkom dock inte…

”Världssamvetet” USA är på dekis och Kina som är USA, s största långivare kräver nu att en internationell kommission ska få övervaka Obamas ekonomi och uppenbara vanstyre, kanske inte helt fel med lite koll utifrån…

Folk svälter ute i världen…

Världen hotas av ekonomisk härdsmälta...

FN sanktionerar krig…

Ryssland stärker sin vapenarsenal…

Det är så ”inne” att ha en avvikande sexuell läggning att man kan ha en HBT-festival i Stockholm. Undrar om man ordnade en festival för ”normala” hur detta skulle mottas… förmodligen så skulle detta vara diskriminerande.

I den lilla orten Stråssa (nära Örebro) har nu invånarna konstaterat att något har gått snett eftersom där bor endast 300 personer och nu har 100 asylsökande placerats där…

Själv kan jag konstatera att i Östra Gobde är samtliga förutom undertecknad invandrare… d.v.s att favorithustrun har sina rötter i annat land.
Om jag räknar in alla bärplockare så får jag nog skifta nationalitet på flaggen…

Man lovar regn vilket är bra då vi har eländigt torrt i markerna…

Ha en bra dag och var rädda om varann
/egon

Ordspråket är nog en sanning med modifikation, åtminstone vad gäller rävar.

Detta blev undertecknad med favorithustru varse då vi igår kväll företog oss en bilburen viltspanar-runda på jaktmarken. På en allmän grusväg en bit bort hoppar en rävunge ut på vägen och vi blir tvungna att göra en bromstest som hade fått Svensk Bilprovning att framstå som en grupp ”outbildade” lärlingar.

En timma senare återvänder vi till platsen och får då se ytterligare två rävungar på vägen. Detta gör att vi drar slutsatsen att här måste finnas ngt sorts djurkadaver i diket.
Efter diverse spaning kan vi så konstatera att en rävmamma sitter på en sten och nervöst kollar sina små ”huliganer”.
Vi kan räkna in fyra levande rävar och en som förolyckats på vägen och blivit liggande i diket.

Listig som en räv” är man kanske inte om man lägger rävlyan i vägkanten på en trafikerad väg, detta ett år då tillgången på rävmat är näst intill obegränsad eftersom råttinvasion råder i obygdens skogar.

Nu ska vi bara söka rätt på en skylt med ”renvarning” och omdana denna till ”rävvarning”…

Den fortsatta viltspaningen gav oss upplevelsen av en mindre älg och många väl synliga spår efter thailändska bärplockare…

Var rädda om varann
/egon 

Efter ett antal dagar då sällskapslivet har legat på jet-set-nivå så har nu Östra Gobde insvepts i det stora lugnet. Våra husbilsåkande Stockholmsvänner har rullat mot söder, även våra husbilsvänner från Västerbotten har nu gjort detsamma.
En radio på verandan får nu tidvis kompensera gästernas sorl och mingel. Vår toppmatade tvättmaskin som har ett skärande lagerljud på centrifugering är bara en av de saker som numera kan få oss att känna lite storstadspuls…
Viss misstanke finns att så småningom kommer väl undertecknad med favorithustru att föra någon sorts intellektuellt samtal med vår uttjänta transistorradio på verandan som tredje part, man blir ju liksom äldre…

Sädesärlan som lyst med sin frånvaro allt sedan att ungarna hennes blev ”vingburna” hade dock den goda smaken att landa framför verandan samtidigt med att våra kustboende vänner rullade ut från Östra Gobde.
En mjukare återgång till ensamheten i obygden liksom… 

Nästa gång vi återser våra husbilsåkande vänner blir någonstans i sydeuropa.

Det är tidig morgon i Östra Gobde.
Temperaturen visar +18 grader då klockan passerat 0600.
Dagen blir varm.
Jag fyller på koppen.
Favorithustrun sover.

Var rädda om era vänner och varann
/egon

 


Husbilslivet är inte bara semester som många tror, nänä, här tarvas oftast förberedelser liknande de vid en månfärd …
Husbilslivet är minutiös planering, programmering och organisering.
När vi förra onsdagen rullade ut från Östra Gobdejaur var vi tvungna att organisera avfärden mellan två lågtryck, det är nämligen på detta viset att om vi avreser omedelbart efter ett regn så har vi 2,5 mil lerig väg som ”ödelägger” en nytvättad husbil. Om vi inväntar att vägen blir för torr så dammar det alldeles förfärligt och vi hamnar i en sorts ”damm-depression”. Avresan måste ske i minutiöst samspel med vädergudarna.

Favorithustrun går runt som en flygvärdinna och kontrollerar skåpluckor, tv-antenn, elkablar, takluckor, fotsteg, kaffebryggare, lådor, kyl och frys, nödutgångar och ”nödavgångar” (toan alltså), glasögonen, plånboken, GPS, en, mobilen och vinflaskan. Då rullar vi…
Sedan ska vi tanka…, första macken brukar ha ett pris som gör att vi tar nästa eller nästa eller nästa. Sedan brukar det visa sig att när vi inte längre har något val om vi inte vill bogsera bilen så har den macken det högsta priset av samtliga, där tankar vi oftast…
Diseltanken beställde vi extrastor, 120 liter vilket gör att vi lider av ett ekonomiskt svårmod då petrolium-maffian har skinnat oss på 1600: - redan i starten…

Denna husbilsresa gick till mina födelsetrakter i Norrbottens obygd, den fortsatte vidare till Luleå där vi deltog i en släktträff, sedan vidare till en ”sunkig” camping söder om Luleå.
Till campingvärden sa jag ”du har en trevlig camping, jag kommer nog att skriva några rader om denna på frilansbasis”. Resultatet blev att campingvärden gav oss ”rätt pris” samt bjöd på två glassar. Och härmed har jag hållit ord och skrivit en rad om denna camping…

Resans sista två övernattningar företogs på Slagnäs Camping mellan Sorsele och Arvidsjaur. En i högsta grad ”godkänd” camping som kan rekommenderas å det varmaste.
Där på campingen fanns en tysk dam, en änka i mogen ålder i en likaledes tysk husbil. Damen lystrar till namnet Britta, och henne blev vi bekanta med på den nordspanska campingen Les Pedres. Det blev ett kärt återseende…

Att sedan andra goda vänner från Norrlångträsk anslöt gjorde inte vistelsen mindre njutbar.

Under resan så inköptes en ring falukorv i Arvidsjaur som vid öppnandet visade sig vara giftigare än Cobra-Rax, korven kommer idag att grävas ner på frostfritt djup för att inte ödelägga Östra Gobdes djurliv…

Hemresan till Östra Gobde företogs i ett alldeles ”lagomt” väglag med en husbil som knappast tarvade en tvagning vid hemkomsten.
Nästa husbilsresa blir ”något” längre om gud vill och våra kroppar hänger med, förmodligen ca åtta månader och 1200 mil.

Campa vidare i rötmånaden och var rädda om varann
/egon

Vi har nu sedan ett par dygn dragit vårt strå till turiststacken genom att husbilskryssa i Norrbotten. 
Vi har besökt hemställen och vänner, obegravda och begravda… vänner alltså.

Under resan mot norr passade favorithustrun på att göra ett nedslag på KappAhl och Lindex i Luleå, behöver jag säga att hon hade turen att slippa gå tomhänt från båda butikerna… Efter detta besökte vi Coop för att fylla på husbilskylen.
Där på Coop så hann ålder och en märkbart begynnande glömska ifatt oss båda. Sedan vi betalat matvarorna så skyndade vi till husbilen, stuvade inköpen och rullade vidare mot norr.
Att vi inte bar på någon kasse från beklädnadsaffärerna bekom oss föga…
Först sedan vi parkerat intill mitt föräldrahem uti obygden så uppstod en något ljusare period i ”demensen” då vi började efterlysa favorithustruns nya ”blåsor”.

Utredningen var en av det enklare slaget, kläderna blev helt enkelt kvarglömda på Coop.

Nu två dygn senare har vi gjort ett återbesök på Coop Luleå och hör och häpna, där återfick favvon sina nyförvärvade och kvarglömda investeringar. Vi blev båda förvånade och glada, men mest glad blev nog favorithustrun för hon gick omgående över till Euroskor och gjorde en dubbelt så dyr investering… det mesta var ju vinst som hon sa.

Vi rullar vidare…

Var rädda om varann
/egon

Efter morgonrundan till fots så tog vi beslutet att testa våra cyklar.
Dessa bättre begagnade tvåhjulingar börjar likna ägarna, luften går ur, rostangrepp och knarrande nav.

Knarret kan ju vara den så kallade ”Juholtseffekten”, han sa här om dagen att nu befann han sig mitt i navet…
Oavsett om denne ”Sverigeräddare” nu vet i vilket nav han befinner sig så var det faktiskt första gången denna sommar som vi företog oss en längre cykeltur. Vän av ordning frågar sig säkert varför vi inte gränslat järnhästarna tidigare.
Jo, så här ligger det till, tidigt i sommar så gjorde Sveaskog en insats medelst en väghyvel, man hyvlar nämligen vägen vart 8-10,e år, detta oavsett om det behövs eller ej…


Innan insatsen så var vägen i sämre skick och nu efter insatsen så är den i… sämre skick.
Men vad annat ska man förvänta sig i norrlands obygder där ju även befolkningen börjar bli i sämre skick. Förr så satte man upp vägbommar på skogsbolagens vägnät för att inte ”obehöriga” skulle förirra sig in på dessa, nu är vägarna av den kvalitén att inga bommar längre behövs. Risken att någon förirrar sig dit är näst intill obefintlig. Vi som fortfarande brukar dessa är ju bara en försumbar spillra av "tjurskallar" som ingen längre lyssnar på…

I obygden är ju det mesta eftersatt, av det lilla som fortfarande finns kvar vill säga. Butikerna är borta, postgången är borta, skolorna är borta, skogen är borta, människorna är snart också borta. Men kämpa emot det ska vi!

Jag har denna dag tänkt ge mig ut i tassemarkerna för att plocka några hjortron, några mogna bär lär jag nog hitta, sedan så är ju även dessa borta…
Men först ska jag laga och lägga om en punkterig på ena personbilen, det är sådant som ingår i färdplanen då man färdas på obygdens eftersatta vägnät...

Var rädda om varann
/egon

När vi igår på kvällen gjorde en älgspanar-runda kunde vi konstatera att orrtupparna förmodligen har något fel i almanackan.
Ute på en skogsväg spelade ett tiotal orrtuppar i den fasta förvissningen att nu är det vår… Det är faktiskt mitten på juli vilket orrarna tydligen missat och resultatet hade blivit att man tagit på partydressen inför kvällens dansanta övningar .

Efter denna uppvisning hade vi inte färdats mer än ytterligare ca 100 meter efter nämnda väg då en ripa vägrade att ta till vingarna, hon satt modigt kvar på för att dra till sig vår uppmärksamhet, allt för att vi inte skulle få syn på hennes kycklingar. När så bilfronten var alldeles inpå henne började hon en besynnerlig löparrunda längs vägen, vad gör man inte för familjen…?
Vi lyckades även att få se en tjäderhöna med fyra kycklingar samt en älgko med kalv under vår spanar-runda på jaktmarken. 
Naturen hade denna afton godheten att riktigt bjussa på sig och det tackar vi för.

En ny dag har grytt uti obygden.
Gårdagens regn och åskoväder har kapat ”värmeböljan”…
Temperaturen visar på +10 grader och uret visar 0700.
Småfåglarna har avslutat årets stressiga reproduktionsperiod, holkarna står nu tomma och kvittret har tystnat.
Nu får vi kvittra själva…
Favorithustrun ska snart göra mig sällskap vid morgonkaffet.

Var rädda om vår underbara natur, och varann
/egon

Vi är åter i obygden efter tre veckor i mellansverige.

Tvättmaskinen har jobbat.


Posten genomgången.
Husbilen har tvättats.
Gräset har klippts.
Båten har östs.
Första nyfångade gäddan hamnade i stekpannan i morse.
Det var favorithustrun som några meter från bryggan tog en kilosgädda på ett av barnbarnens mera leksaksbetonade metspö. Tur som en tokig brukar man ju säga, och så var nog fallet även denna gång. Metkroken raknade exakt när den skulle och gäddan hamnade i båten, lätt som en plätt...
Jag testade ett nytt drag som en större gädda la beslag på vid andra kastet...
I övrigt så var det enda kännbara napp som undertecknad hade när jag satte den egna metkroken under mitt högra öga... 

En mindre fågel har byggt bo i en av hängamplarna på verandan.


De blåbär som eventuellt blir är fortfarande långt borta.
Hjortronen... nja, vi får se.
Vi sover med öppet sovrumsfönster, bara ett nät för myggen. Vi använder vanligt kycklingnät... det fungerar bra när myggorna är stora...

Var rädda om varann
/egon


Ps! Det blommar i Östra Gobde!

 
De flesta har väl upplevt att man har perioder som egentligen är mer eller mindre kreativa, detta oavsett vad som står på dagordningen.
Personligen upplever jag just nu en antiinspirationsperiod då skrivtorkan slagit till och nästan totalförlamat skrivandet… detta oavsett hur jag än har försökt att följa med i det mediala utbudet och samhällsdebatten . Uppslagen finns ju där… jag kan bara inte se dessa.

Nåväl, tills vidare får jag väl berätta att årets tilldelning av antalet björnar som får skjutas i Norrbottens län blev 72 stycken, och att vi under förra hösten i samband med björn och älgjakten samlade in spillning från björn som ska ligga till underlag för att beräkna björnstammen i länet. Man uppskattar dagens björnstam i Norrbotten till ca 800 djur.
En ”skitsak” men likväl något att berätta om i ide-torkans tider.

Dagen i Östgötska Grebo bjuder på dryga tjugo plusgrader och en blygrå himmel.
Favorithustrun bjuder på rabarberpaj.
Barnbarnen uppvisar en särdeles väluppfostrad sida.
Det kommer att dofta nygrillade karrékotletter, benfria sådana, på Bergstigen 4 i eftermiddag då husfolket kommer hem efter att ha ordnat med ytterligare intjänade medel till familjens överlevnad…

Vidare så kan jag konstatera att även om skrivarlusten inte vill infinna sig så har jag ju åtminstone matlusten.

Var rädda om varann
/egon

Idag var vi med om en lika sällsynt som trevlig händelse då vi matshoppade.

Det hela utspelade sig då vi besökte Willys i Åtvidaberg. Jag kom tillsammans med favorithustrun och 5-åriga barnbarnet Agnes ut från butiken då en röst påkallade vår uppmärksamhet genom att ropa ”hallå där”, första tanken var att jag tappat något, men icke så... En helt okänd dam kom fram och frågade om flickan fick äta glass. Javisst svarade jag och såg nog en aning frågande ut. Då sa damen med det förmodade solstinget att ”då bjuder jag på en glass”.

Hon antydde att hon köpt för många.
Vi tackade och tog emot, samtidigt så önskade vi henne och hennes sällskap en trevlig sommar…

Gissningsvis så hade damen köpt glassar till några barn i hennes sällskap men hade räknat fel på antalet och för att slippa se glassen smälta bort i solgasset eller låta någon få dubbelt och därmed framkalla en familjär härdsmälta så valde hon att vara givmild mot oss främlingar.

För säkerhets skull har vi beslutat att redan i morgon försöka vandra ut och in på Willys ett stort antal gånger i samma klädesplagg för att se om det kan ha varit så att damen bara försökte att häva den så omtalade ”barnfattigdomen”.

Var rädda om varann
/egon



  +23 i Grebo kl 2130.
 Solen upp 03:53 ned 22:06. Hemma i Östra Gobde lyser midnattsolen...

 
En mygga är egentligen en just varelse, den inar och annonserar sin tillvaro innan den startar borr och pump. Dessutom så är myggorna stapelföda åt flugsnapparna… Hemma i Östra Gobde har vi obegränsat med ”charkdiskar” där snapparna kan hämta sin föda.
Fästingen däremot är ett lömskt smygande kryp som inte ens duger till föda åt flugsnapparen. Först sedan den har tankat ditt blod är den tillräckligt stor för att upptäckas. Om du dessutom har riktigt otur kommer du att drabbas av Borrelia eller TBE. Lite av självmordsbombare är det allt över fanskapet…

Det känns tillfredsställande att bara ha de inande pumphusen hemma i Lappland, fästingarna upplevs som överflödiga.

Igår tog vi färjan från Tynningö till fastlandet för att bunkra varor i Gustavsberg. Trots att vädret inte var speciellt varmt så var de flesta Stockholmare och andra samlade i och intill den butik som saluför diverse drycker . Även undertecknad efterliknade Stockholmarna och drogs till nämnda butik. Man påverkas ju av massan liksom…
Om jag någonsin ska ha en butik så vill jag ha en sådan...

Idag skriver vi den 24,e juni, det är midsommarafton i hela Sverige. Ni vet den där helgen som Mona Sahlin sa var så töntig. Undertecknad tycker i.a.f att midsommar är svensk kultur och svensk identitet. Sill och färskpotatis med gräslök, en snaps eller två…
Fortsätt nu att vara töntiga.
Var även försiktiga med sillen.

Jag kände mig smått obekväm då man vid midsommarstången idag sjöng "Räven raskar över isen". Kan detta möjligen bero på isläget...?

Ha en trevlig midsommar och var rädda om varann.
/egon

 0700 +13 Norra Lagnö/Tynningö
 

Under gårdagen tog jag beslutet att försöka landa några lunchöringar.

Jag vandrade till en bäck som rinner mellan ett par sjöar i närområdet. Utrustningen var lättburen, ett spö, några maskar, slokhatten på skulten och kniven i bältet. Myggoljan fick bli hemmavid vilket skulle visa sig vara ett ganska ”kännbart” misstag. De små inande marodörerna var många och blodtörstiga. Det är plågsamt att vara blodgivare i obygden…
Den terräng som vattnet rinner igenom är svårtillgänglig. Dessutom kallas området för björnlandet, detta p.g.a av att man ofta har björnar inne i området.
Men det lär knappast finnas några björnar som vill vara i närheten av en vilt svärande och svårt myggplågad vilde med vattenfyllda stövlar och en metrev som hänger i snårskogen några meter över marknivån.

Samtidigt är det ju på det viset att om det nu skulle vara helt ”enkelt” att dra sig en öring ur en svåråtkomlig och otillgänglig skogsbäck så skulle ju halva Sverige befinna sig där. Jag vill med ganska stor säkerhet påstå att jag är den enda tvåbenta varelsen som har det något tilltufsade förståndet att ”ge sig på” den bäcken.

Några timmar senare kunde jag dock rensa och salta två öringar som ska förgylla lunchen nästkommande dag.

Var rädda om varann
/egon

Det brukar ju betyda festligheter, tjo och tjim och klackarna i taket.

Riktigt fullt så festligt blev det nu inte då vi här i Östra Gobde gick ”man ur huse” för att förlusta oss.
Jag tror nu inte att detta berodde på att vi blev så få som tog stigen ner mot sjön för att avnjuta den ”festlighet” som vår herres underbara natur inbjuder till en kväll som denna.
Och det eventuella blodvite som stundom kan uppstå då det ”firas” framkallade vi genom att ibland lappa till någon blodfylld norrlandsmygga i ”mjölkpallsstorlek”.

Kvällen var bland de mest fulländade som vi någonsin kan erbjudas här i Östra Gobde, en temperatur över 25 plusgrader, midnattssol, naturens skönhet, en tystnad som bara bryts då storlommens klagande läte hörs utifrån sjön.
En synnerligen bra Pingstafton tyckte samtliga, vilket betyder att både undertecknad och favorithustru var av samma åsikt… och så är det ju nu inte alltid…

Var rädda om varann
/egon