Gobde

I lördags drog vi ut i vår svenska natur rikligt försedda med korvar på längden och på tvären.

Där fanns ketchup och senap, dressingar och bröd, förmodligen fanns där även ytterligare några tillbehör som inte fastnat i den lätt åldrade minnebanken.

Tändstickor och ved inte att förglömma.

 

När så de första flammorna slog upp från brasan kom regnet och vinden. Men skam den som ger sig...

Grillningen gick av stapeln helt enligt planerna, ketchupen blev bara lite lösare och korvbröden lite degigare i utspätt tillstånd.

Ingen klagan hördes från de naturälskande korvätarna, men det hade jag ju heller inte förväntat mig av en grupp individer uppbyggda av ett norrländskt grundmaterial.

 

På undertecknad hade dock inte korvarna samma dragningskraft som fiskeutrustningen. Jag slog mig i komp med 10-årige Ivar som inte var svår att övertala när spöna plockades fram.

I slutändan fick vi nöja oss med att ha sett fisk, firrarna vi såg blev dock kvar i sitt rätta element.

Som gammal fiskare så vet jag ju att den kvarvarande fisken bara blir större och tyngre fram till nästa fisketillfälle.

Jag kunde konstatera att dessa visdomsord inte lika lätt anammades av en fiskesugen 10-åring...

När regnet till sist upphörde  var det heller ingen som klagade då hemfärd kom på tal.

 

Det är nu sista veckan som vi vikarierar som vårdnadshavare.

Det är ju lätt som en plätt det här - nu ska vi bara vila upp oss några månader...

 

I morse då jag tillsammans med favorithustrun gick långa straffrundan fick jag ett tillfälle att fota ett antal rådjur som smugit sig in i en trädgård.

 

Var rädda om Sverige, om naturen och varann.

/egon

 

 

 

 

Hemma i obygdsmetropolen Moskosel startade vi vinterutfodringen av småfåglar redan för några veckor sedan, jag tror att det var i mitten på september, någon gång mitt i den lappländska älgjakten.

Sedan dess har vi förflyttat oss ca 120 mil sydvart och befinner oss nu i Grebo utanför Linköping - nu matar vi deras småfåglar.

Vi gör som "läkarna utan gränser", vi bistår där vi för tillfället befinner oss...

Att studera småfåglarnas liv runt fågelbordet är i många stycken mera givande än att slå på SVT,s propagandamaskin. De små liven har ju inte redigerats för att få till den bild som man vill visa. 

Liksom lite av den så kallade sanningen, ni vet den där företeelsen som numera är en bristvara i diverse korrekt media.

Längst upp i avisan brukar stå veckodag och datum - numera så kollar jag att det stämmer...

 

Eftersom man ingår i jägarskrået och har skogens konung som ett av bytesdjuren så kan det vara på sin plats att kolla vad bytet är värt när det har omvandlats till styckdetaljer bakom disken.

Detta skulle då betyda att en älg som i köttvikt drar till 150 kg betingar ett pris på ca 37.350 kronor.

Dom här priserna kom här om dagen i brevlådan från Östenssons i Linköping.

Så här i efterhand kommer eftertankens kranka blekhet, vi hade ju rejält med älgkött i husbilen under nerresan och den var stundtals olåst...

...det är risker man får ta.

 

Favorithustrun putsar fönster.

Jag ska dra igång en panna kaffe.

Det råder ett lätt regn med tillhörande gråväder.

Termometern visar +7 grader.

Det påstås att denna typ av väder kan framkalla djupa depressioner...

Jag ska fråga favvon hur vi mår.

 

Var rädda om varann

/egon

 

 

 

 

Det är idag en vecka sedan vi rattade ut på 45:an.

Jokkmokksvägen ibland kallad då man befinner sig mellan Arvidsjaur och Jokkmokk.

 

Nu hade vi siktet inställt på Grebo i Östergötland som man sedan urminnes tid har placerat lite ocentralt, eller vad annat kan man säga om en ort som man förlagt 125 mil från centralorten Moskosel.

Normalt krävs två stopp för övernattning i husbilen, på första stoppet brukar vi få låna en frys.

En frys...Jo se, vi brukar ha en "döälg" med på resan, inte så mycket för sällskapet utan då mera för att muntra upp barn och barnbarn runt middagsbordet.

Skogens konung transporteras i dessikerat, förpackat och fruset skick om nu ngn undrar, på så sätt hårar han ju inte ner bilen.

Denna gång var resan lite annorlunda, nu krävdes fyra övernattningar...

Men dessutom hade vi nu ett nymornat diskbråck som absolut ville vara med och som krävde att få rasta lite oftare, därav den utdragna transporten. Att få köra omkring med en uppbäddad säng borde nog vara alla förunnat, ja åtminstone gamla reslystna gubbar. 

Nåväl vi är här nu.

Vi är dessutom chefer på Grebo-stället under de följande tre veckorna som husets ekonomiska stöttepelare befinner sig i Australien.

Dock kanske inte som våra barnbarn vill, åtminstone ibland.

Vad vi i nuläget undrar över är om föräldrarna kommer att känna igen barna vid hemkomsten, eller barnskötarna för den delen. 

Spännande är bara förnamnet...

 

Efter att de ordinarie vårdnadshavarna har återvänt och övertagit ansvaret är avsikten att söka oss ner mot Medelhavets ljumma vindar - om nu kroppen vill så att säga.

 

Det är grådisig morgon i östgötska Grebo.

Solen är på väg att bryta igenom.

 

Var rädda om varann

/egon

 

Natten bjöd på tre minus.

Moskoselmorgon med minusgrader och dimma.

När de kvarvarande löven i en av storbjörkarna framför bron föll till marken uppstod ett ljud liknande det som uppstår då man släpper potatischips på golvet.

Känslan av en ganska snart förestående vinter blir allt mer påtaglig.

Enligt all meteorologisk expertis så räknar man att vinter råder i Moskosel från den 18 oktober. Detta betyder då att vintern är 14 dagar bort.

Vi avser nu att flytta fram positionerna inför detta faktum... vi drar... mot syd.

Igår gjorde vi en sista rengöring av fordonen. Eller snarare så var det favorithustrun som stod för arbetsinsatsen och undertecknad som stod för de överflödiga kommentarerna - allt enligt hennes version.

Arbetsfördelningen beror på att jag har rejält ont i delar av kroppkakan.

Mitt gamla diskbråck är i nuläget lika välkommet som en lång kall och snörik vinter.

 

Jag ska återgå till ryggläge och litterär förkovran i form av "Domen" skriven av John Grisham.

 

Var rädda om varann

/egon