Gobde

Igår landade vi med husbilen på Nejlikevägen i Stockholms-förorten Herrängen.
Området är idylliskt, där bor Lena och Ingvar med barnen Vera och Kalle. 
Men som de moderna tiderna påbjuder så måste numera det MESTA i husväg vara larmat , dessutom vore det även önskvärt med ett par utsvultna Rottweilers liggande innanför ytterdörren. Allt för att buset ska förhindras att tillgripa annans egendom.

Eftersom vi tillhör de betrodda så har vi egna nycklar till huset.
Vi har egna nycklar men klent minne...
Bara låsa upp, promenera in och slå av larmet INNAN det utlöser. Lätt som en plätt...
Problem blir det ju bara om man inte har koden eller om man har fel kod.
Vi var båda överens om siffrorna till koden...

När så larmet gick igång efter någon halvminut så hade vi funderationer på att dra fortare än kvickt som buset brukar göra.
Detta oväsen kan inte vara bra för brottslingarna, jag inser nu varför dessa tidvis måste gå i terapi...
Herre-djävlar så det skrek och tjöt och ylade.
Paniken är nu alldeles inpå oss...

Nu var goda råd dyra, antingen snabbt knappa in rätt kod eller få kompanistryk av hela Nejlikevägens grymma brottsbekämpare.
Slutsatsen som dessa skulle dra var förmodligen att husbilen var till för stöldgodset och därmed skulle den omformas till oigenkännlighet.
Nästa försök visade sig resultera i den stora tystnaden.
Vi andas djupa andetag med öppen mun.
Ingen misshandel, ingen massakrerad husbil, bara ett evigt ringande i öronen.
Tjuveri verkar inte vara vår grej...

Idag fortsätter resan till anförvanter Grebo, en familj som också har huset larmat...

Träna minnet och var rädda om varann
/egon

Samtidigt som ett lika onödigt som ovälkommet ihållande och kallt höstregn blöter en sedan tidigare genomsur obygd så finputsar vi på sista biten i konsten att packa en husbil.
I den förra husbilen hade vi ett något annorlunda upplägg, favorithustrun bar ut till bilen och jag bar tillbaka in… I den nya råder enkelriktat bärande, båda bär ut …

Under sommaren gjorde vi en provvägning och kom fram till att vi nu slipper åka med överlast i den nya bilen, vi får nu lasta närmare 900 kilo innan smärtgränsen är nådd. En del personer gör gällande att man i vissa fall kan godkänna upp till 150 kilos övervikt då vågarna inte alltid är så exakta.

Vissa saker har liksom lätt för att hänga fast i ”gubbminnet”, som den gången för ett par år sedan då vi var på hemväg från Spanien och vinkades in på en vågstation utanför Helsingborg och vågen visade att sedan jag tömt tankarna så var det bara att vinka adjö till en favorit ...favorithustrun.

När så den empatiske polismannen såg den familjetragedi som stod för dörren skyndade han sig att inflika, ”behåll henne”, hon kan vara bra att ha”.  Av pur glädje över att slippa bygga upp ett äktenskapligt ”mellanlager” vid vågstationen så tackade jag den vänliga polismannen med orden, ”du verkar så trevlig att jag ser gärna att du besöker oss uppe i permafrostens rike”. Han svarade omgående ”en sak ska du ha klart för dej, jag går snart i pension och när jag då åker så lär det inte bli mot norr”.
Då visste vi…

Jag hade lust att krama om människan, men avstod då jag inte viste hur detta skulle mottas, vem vill riskera att få kulhål i husbilen på en vågstation i Sydsverige…


Nåväl, det lackar mot avfärd och det mesta i förberedelseväg är avklarat. När man ska vara på resa så pass lång tid som åtta månader krävs ju viss reseplanering, det krävs ingående överläggningar med favorithustrun och även trygghet i de beslut man fattar.

Om det ihållande regnet fortsätter ytterligare ngt dygn så undrar jag hur våra vägar mår… klarar gamla vägen ett 4-tons ekipage?
Vi skriver nu Fredagmorgon den 23:e september.
Temperaturen har fallit och regnet fortsätter att vräka ner, nu snöblandat!

Var rädda om varann
/egon

Systembolaget avser att börja erbjuda ”hemkörda varor”…
Nyhet… pyttsan!

För den oinvigde vill jag då påpeka att här uppe i obygden har vi handskats med hemkörda varor sedan länge.  
Dessutom så har obygdens små leveransföretag ett betydligt bättre servicenät med bl.a helgleverans och förpackningar i slagtåligt material, inte sällan 5 och 10-liters. 
Fri hemkörning. 
Provsmakning.
Du kan även få välja mellan svart eller röd kork på dunken.
Mot ett mindre tillägg tejpas en ask Alvedon på leveransen.

Skulle Du till äventyrs provsmaka hos det statliga leverantörsbolaget tar det hus i helvete, lite åt härdsmälta-hållet blir nog den upplevelsen.  Dessutom kommer du inte längre att vara välkommen till den leverantören i fortsättningen.
Då har du heller inget val utan måste förlita dig på dessa kreativa småföretagare.
Dessa kreatörers reklam är heller ingen osanning när den påstår att de levererar ”äkta svensktillverkade glesbygdsprodukter”.

Man kanske skulle starta egen tillverkning... jag tänker då på  Alvedon.

Tänk efter före och var rädda om varann
/egon

Nattfrosten har slagit till och vattenpumpen fryser.
Is har bildats på vattensamlingar.
Verandaväxterna ser ledsna ut. Vissa har gett upp...
Stöttorna på verandan har satts på plats.
Gluggarna i stenfoten har vintestängts
Det knastrar under jaktkängorna i tassemarkens mossa.
Älgjakten rullar på.
Jag "hurvas" och småfryser på älgpasset.
Flyttåglarna drar mot söder.
Obygdens nallar söker vinterlogi.



Jag höstfiskade i morse.
Fyra regnbågslaxar i vikter 3,6 till 8,2 kilo.

Favorithustrun säger sig längta mot söder... i massor.
I gryningstimman när jag såg ut över ett frostigt landskap så konstaterade jag att "oavsett hur mycket jag älskar obygdens natur så väljer jag trots allt sommar på vintern"
Snart rullar vi med husbil mot ett varmare klimat.

Var rädda om varann
/egon

Han finns där ute någonstans, jag vet därför att jag såg honom här om dagen. Då tillsammans med en kompis som förmodligen tränat på samma gym.
Båda var muskulösa halvtonnare som kunde sin almanacka och hade full koll på att det ännu var 40 timmar kvar till älgjakten, men ganska snart så vandrade man ändå in i en skyddande skog.
Gissar att dessa tungviktare trots allt övervägde riskerna med att lägga upp en bredsida mot obygdens jägare så nära inpå jakten…


Hitintills har inga skott avlossats mot älg, detta beror nu inte på att vi har saknat tillfällen, det har helt enkelt varit fel sorts djur.  Älgar som ska stå för återväxten använder vi mest som "pulshöjare" och ögonfröjd. Dessutom har vi tuff konkurrans med en annan jägare, vår vän björnen gnager onödigt hårt på obygdens älgstam.
För något dygn sedan hade en nalle lämnat sina visitkort i form av spillningshögar på parkeringen mitt inne i jaktområdet, ”på parkeringen”… en sådan fräckhet.  Veckan innan gällde ju närstrid med en fullvuxen nalle på berget strax intill. Vi går smått i funderingar om det är samma nalle som trots allt vill säga ”så lätt tar ni mig inte”.
Nalle var ju här före oss men lovade ju att bara äta klorofyll och blåbär…

De tiotalet märkta björnar som ständigt övervakas med pejl visar att man i snitt tar sju älgkalvar per björn och år, dessutom slår man ju renar och vuxna älgar. Inte konstigt om vi har älgbrist inom vissa områden.

I skrivandets stund får vi vår dos av Katja-orkanens rester, det regnar och är allmänt ruggigt väder sedan något dygn, väderprognosen lovar mera av den varan. Men om ytterligare någon dag kommer ett högtryck att växa in, då rekommenderar jag att storoxarna letar fram kevlarvästarna.

Oavsett vad resultatet blir så har jag ju förmånen att vistas i den natur som jag älskar.

Visa respekt inför djur och natur och var rädda om varann.
/egon

Älgjaktmorgon i obygden, dimman ligger tät och kalhygget är insvept i ett vitt töcken.
Det faller ett finfördelat och genomträngande regn.
Sikten är sådan att det jaktliga äventyret närmast är att beteckna som ”närstrid”.

Kroppen protesterar kraftigt vid rörelser, värken i gubbkroppen är påträngande och ger lätt humörpåverkan.
En ”kuli” som bärare av ryggsäcken hade varit på sin plats.
Nu blev jag nog överförd till rasistsidan...  

Jag bär själv… risken att någon medial vänsterfraktion får kännedom om tilltaget och skriker om förnedrande behandling är alltför stor.
När jag delgav favorithustrun mina tankar erbjöd hon sig direkt att agera ”kuli”, tack min kära!
För säkerhets skull avkrävde jag favvon ett löfte om att stå på min sida om kvällspressen skulle få nys om arrangemanget.
En "purfinskas" löfte kan betecknas som synnerligen hållbart.

Så småningom slår jag mig ner på en av bärplockare illa åtgången tuva.
I vanliga fall brukar jag sitta på den medhavda bärkonten som är fylld med ammunition...

Spänningen är i stigande...
Dimma vik nu hädan.
Nu skäller älghunden, skallet kommer från den plats där vi för ett par dagar sedan såg två jättetjurar.
Det visade sig senare att det var två ”älgkossor" som fick sig en utskällning. Damer får fri lejd hos oss...

Dimman lättar… om det nu var dimma, jag tog några starka värktabletter i gryningen.
Ska kolla lite försynt med jaktkompisarna om de upplevde ngn dimma under morgontimmarna.

Torka rent i kikarsiktet och var rädda om varann.
/egon

Man behöver inte vara ngn Einstein för att konstatera att befolkningen i Norrbottens obygder till hög andel består av en äldre generation och att av dessa är en stor andel över 65 år.
Vidare så står det klart att av dessa över 65 år lider många av mer eller mindre svåra krämpor som inte sällan framkallats av ett långt arbetslivs ”ogästvänligt” slit.
Många går med kroniska smärtor som gör vardagen till ett veritabelt h-vete.

Som tur är finns vid Sunderbyns Sjukhus inrättat en smärtklinik avsedd att hjälpa vid svåra smärttillstånd, detta var i.a.f vad jag och förmodligen många med mig trodde var avsikten.
Så långt är allt gott och väl.
Men nu kommer vi till den delen som gör att man kan ta sig för pannan i oförstående och skräckblandad förundran.

Man hjälper inte personer över 65 år, eftersom dessa inte är i arbetsför ålder.
Karin Hellsten, verksamhetschef vid basenheten rehabiliterin/reumatologi säger att om man kommit upp till åldern över 65 år så blir det vårdcentralerna och äldrevården som man får vända sig till. Hon tillägger, ”det är dock tunt med läkare som satsar på kompetens vad gäller långvarig smärta hos äldre”.
"smärtlindring och smärtbehandling är tyvärr ett bristområde i Norrbotten" avslutar hon.

Här kan man då konstatera att ”gamlingar” är ganska försumbara…
En del läkare vid vårdcentralerna har tydligen föga aning om tingens ordning vid Sunderbyns Smärtklinik eftersom de ställer remisserna dit, och sedan får man dessa i retur efter en tid...
Eller så har man stafettat i andra län där svår värk ”tillåts” i åldrarna över 65 år.

Vid en kontroll vid Smärtkliniken Regionsjukhuset i Umeå framkommer att någon sådan åldersbegränsning känner man inte till. Det är olika som man säger!

Som tur är har jag inte själv konfronterats med ovanstående diskriminerande särbehandling av äldre utan snarare upplevt att den vård som jag erbjudits vid nämnda sjukhus varit både tillfredsställande och proffesionell.

Men frågan kvarstår dock, ”blir inte politiker äldre även i Norrbotten”?
För det kan väl ändå inte vara så att politikersysslan inte framkallar slitage på kroppen… eller kan det?

Var rädda om varann och "di gamle" som byggde Sverige.
/egon

Det är grå morgon i Östra Gobde.
Yttertemperaturen visar +7 grader.
Klockan har passerat 0700 och nostalgitrippen Da Capo har övergått till ”Ring så spelar vi”.
Det sprakar gott från den gamla järnspisen i köket.
Morgonkaffet är kokt och pillren svalda.
Favorithustrun ligger fortfarande kvar i bädden men ska snart göra mig sällskap vid morgongröten.
Då brukar vi briefa varandra om vår syn på världsläget.

Vi brukar diskutera allt från Karl-Johansvampar till journalistiska vinklingar och politisk korrekthet. Det finns ju som bekant två typer av journalister, de som gräver efter sanningen och de som försöker begrava den…
Slutsatsen brukar nog bli att ”dödgrävarna” är för många…

Favorithustrun bjuder på sikmiddag idag som ett resultat av gårdagens nätfiske.

Nu ska jag ställa mig i ordning för att delta i en tävling på älgskyttebanan. Jag har gjort plats på byrån för en exklusivare pokal, men nu säger favvon att den får man bara om man vinner…
...så var den dan förstörd.

Var rädda om varann
/egon