Gobde

Gruvetableringar i Norrbotten (och Sverige för den delen) har ju fått diverse udda existenser att gå i taket.

Hela debatten har snedvridits så till den grad att den mer och mer liknar… ja mest ingenting.

Stundom upplevs synpunkterna som rena "vanföra-anstalten"

Några siffror som möjligen kan få ”stödskenor” på debatten och hitta ett visst mått av relevans.

Idag upptar gruvnäringen dryga 20000 hektar, golfbanorna upptar 28000 hektar och rennäringen 22 miljoner hektar, området där jag bedriver jakt är på ca 8000 hektar…

Det finns helt klart företeelser som vi inte behöver i Sverige – men gruvnäringen behöver vi.

Var rädda om Sverige och varandra

/egon

Det var då själva f-n som det måttligt vårdade uttrycket blir då man kan konstatera att det där med väderleken kan man inte påverka.

I obygdsmetropolen Moskosel visar termometern just nu -32 grader under en molntäkt himmel… jag vill inte tänka på läget om det varit ”klart och kallt” som man brukar säga. Då hade väl saliven stelnat i munnen och askan i spisen.

Undrar just hur kallt det måste bli borti obygden innan man slutar tänka positivt om densamma. Förmodligen så har inte den temperaturen uppmätts ännu…

Det heter ju att man ska tänka positivt.

Okej då, några färska myggbett lär inte nämnvärt störa nattsömnen för ”Moskoiterna” i dessa dagar.

I Moskosel gick solen upp kl 0921 och avser att krypa under horisonten 1425. Enligt meteorologen så lär ju solen gå upp även då det är mulet… tänk vad de lärde vet.

I spanska Crevillente har vi ngt varmare även om det knappast är läge för ngn bastkjol.

+15 grader och ngt regnstänk får vi hålla till godo med denna dag.

Moskosel är en av de bättre platserna att ha sina bopålar nedslagna… detta vet ju åtminstone alla vi som varit på andra åtråvärda platser.

Vidare så ligger ju begravningsplatsen väldigt vackert som vi äldre brukar säga…

Var rädda om bygden och varann

/egon

Idag skriver vi den 17 januari.

Det faller ett lätt regn som för vissa inblandade har en sövande effekt, och den effekten blir inte mindre när sängen är skön och boksidornas bokstäver flyter samman…

Jag konstaterar att i den vinkel som nu favorithustrun försöker att läsa sin bok blir resultatet synnerligen svårläst, hennes långa lugna andetag skapar misstanke om att hon nog har för avsikt att besöka John Blunds rike inom en inte alltför avlägsen framtid.

Själv valde jag att skrämma igång kaffepannan för att undvika att gå samma lugna tillvaro till mötes.

Att sedan få bjussa ”favvon” på en kopp gör ju att jag kan känna mig ytterst behövd då jag utför dessa storverk.

Nåväl, vad har då hänt på vår horisont sedan sist?

Den 18,e december från Crevillente ner till Roquetas de mar, där firade vi julen och det nya årets inträde i goda vänners lag. Tänk så mycket ”ståhej” för att finna att det nya året nog är ganska likt det gamla… men trevligt hade vi ju.

Den 7,e januari tog oss sedan husbilen ner till Torre del mar öster om Malaga. Där fick vi så ytterligare ett återseende med gamla vänner, även detta en höjdare. En kväll åt vi musslor… dessa kan ge huvudvärk ska ni veta.

Den 12,e januari lossade vi förtöjningarna igen och är nu åter i Crevillente… och ca 100 mil rikare. Härefter följer nu en period då vi slipper att svänga oss med det svenska ”världsspråket” utanför sverigegruppen som består av undertecknad med favorithustru.  Jag finner att de holländare, belgare, tyskar, spanjorer och britter som vi har daglig kontakt med har vissa problem med det svenska språket… förmodligen ganska lågutbildade personer.

Om ni till äventyrs skulle undra om jag har hemlängtan… låt mig då säga så här… inte mer än vanligt om jag undviker att framkalla bilden av världens finaste natur och ett bra pimpelhål.

Måste även tillstå att väderrapporterna delvis dämpar suget till nämnda pimpelhål då det talas om minus 35 grader i obygdsmetropolen Moskosel. Vid sådan väderlek brukar reven hastigt förvandlas till ngt som mest liknar en svetstråd…

För att tankarna ska hålla en gynnsam riktning så inhandlades igår ett styck laxöring som efter att ha genomgått en stekpanneceremoni av favorithustrun blev förvandlad till en kulinarisk höjdarmiddag.  Innan favvon fick överta firren så fyllde jag en hink med isvatten och drog firren upp och ned ett antal gånger… det lindrar liksom.

Jag vet inte om jag vågar sträcka mig så långt att jag berättar att jag som terapi på dagarna bearbetar en nätslinga och tillhörande nättelnar med ”bogarnet” som efter ett par veckor ska ha förvandlats till ett färdigt fiskenät. Förresten, om ni nu anser att jag är i behov av en ”hjärnskrynklare” så se då till att han är rejält jakt och fiskeintresserad…

Var rädda om varandra

/egon

Man borde nog inte titta bakåt...

Jag tänker då på svunna tider, nostalgi och längtan till hembygd.

Jag tänker på oförglömliga minnen, udda upplevelser, och intressen som genom åren odlats uti den norrländska obygden och dess snörika vidder. Om jakten, fisket, kaffeeldarna och den storslagna naturen, om tystnaden i tillvaron, då när man liksom kan ”höra” tystnaden…

Jag drar mig till minnes ett tillfälle då vi hade nattgäster i Östra Gobde, detta var före det att vi drog fram el till denna obygdens pärla. När nattens tysta timmar så kom så väckte den gästande damen sin man och ville att han skulle tända några ljus så hon kunde sova. ”Det är för mörkt och tyst som hon sa”.

Inget kylskåp som knäpper eller surrar, ingen vattenkran som droppar, inga element som jobbar utan bara tystnad... det är olika som man säger.

Det var då det…

När jag nu går igenom diverse bilder så kan jag känna suget efter det tysta, men även längtan till knastret från Husqvarna-järnspisen eller lommen som trumpetar nere på sjön.

Förra vintern var en av de kallare… då valde vi att vara hemma i obygden. Tilläggas bör att det inte var saknaden av köld som gjorde att vi drog hemöver efter bara två månader i Sydeuropa… det bara blev så då en äkta gammeldags hemlängtan knackade på.

På julafton hade vi -37 grader.

I mitten på februari drog jag de första öringarna ur skogstjärnens djup.

Första dagarna i mars drog vi nät under isen.

Intressena varvades med kylslagna straffrundor och diverse tillverkning av fiskenät.

Nåväl, nu är vi här och trampar runt i den spanska myllan.

Platsen är Roquetas de mar i regionen Andalusien.

Nattens temperatur var av det vänligare slaget, +14,6 grader.

I skrivandets stund har vi ca 20 plusgrader.

Nu ska vi äta middag... kattmat som en god vän sa eller åtminstone sådant som även katten gillar… små löjor ur Medelhavets djup.

Minns och var rädda om varandra

/egon