Gobde

Hemma igen.
Men nu är det väl så att knappast någon har uppmärksammat vår bortavaro då den endast varade i två dygn.
På dessa två dygn hann vi dock med allt vad som fanns på reseagendan.
Detta var vad man kallar en kortsemester...

Resan gick mot Norrbottenskusten där vi första natten parkerade på en nästan öde strand, men bara nästan... för där fanns även en tysk husbil.
Någon sa att tyskar är som Israels barn, d.v.s dom finns överallt, detta kan nog stämma...

Om nu stranden var glest befolkad så var ju myggen desto fler.
Under nattens skönhetssömn så hittade dessa ganska obekväma blodsugande terrorister in i vår husbil... någonstans finns en ventil som bevakades av en outbildad "dörrvakt".
Klockan tre hade genom denna oidentifierade passage passerat ett femtiotal myggor varav ca hälften var mätta och belåtna. Att sedan ge sig till att daska till dessa blodfyllda kräk skulle ju ha omdanat vår fina husbil till att mera likna platsen för en mordutredning...
Efter en timma såg mina händer ut som mördarens... men myggorna var då på upphällningen.
Resten av natten var bekväm då vi hade anlagt "moteld".

Dagen därpå besökte vi mina föräldrars grav och planerade några sommarblommor.
Resan gick vidare upp mot Vitåälvens källflöde där vi kammade noll då vi hade tänkt att överraska en släkting som vi brukar besöka varje sommar, dom var tillfälligt borta.
Efter detta rullade vi till min hemby och parkerade på skolgården där jag fått mina uppsträckningar och min "intelektuella" fostran. Tyvärr så gick nog inte allt in i "förståndsbanken" då när det begav sig...


Visste ni att på den tiden så var obygdsbefolkningen trekönad, eller hur man nu ska förklara att utedasset hade tre separata dörrar och brinkor, flickor, pojkar och fröken...
Nåväl minnena fick nu flöda fritt under en dag.
Vi drack kaffe tillsammans med en nu vithårig skolkamrat och hans hustru som bor strax intill. Minnen och åter minnen...
Under hemfärden tog vi en matpaus på en parkering där vi samtalade med ett par på semester som sett två björnungar tidigare på dagen.
Sverige är fantastiskt.

Var rädda om Sverige och varann
/egon

Visste ni att alkohol även i små mängder kan vara skadligt för hälsan.
Dessutom så lär inte alkohol vara ngn bra problemlösare.
Och inte sällan upplever man vid alkoholintag att det är varmare än vad som i verkligheten är fallet.
Tänk så många som "tappat" byxorna vid festliga tillfällen...


Ytterligare ett bevis för att alkohol påverkar livslängden får man då man läser detta...

Nu senast så har två Iranska medborgare dömts till döden av en islamistisk shariadomstol.
Enligt uppgift så ska de två ha tagit sig en "hutt" vilket tydligen kan ha viss påverkan på  livslängden.
I Iran kan man med absolut fog hävda att alkohol även i små mängder skadar hälsan...
Sammanfattningsvis kan då även sägas att en iranier knappast hinner bli alkis under sin levnadsbana, förutsatt att han inte invandrat till Sverige.

Kanske införandet av sharialagar i Sverige kan vara nåt.
Men då skulle ju anställda inom nykterhetsrörelsen bli arbetslösa.
Och arbetslöshet leder inte sällan till alkoholproblem.
Men dödgrävarna skulle nog bli fler.

Smygsupa kan vara lösningen...
Akta er för mullorna och var rädda om varann.

/egon

Midsommarhelgen har gått i fiskätandets tecken.
Omega-intaget har varat i dagarna fem.

Nu verkar det som om vi enbart har ägnat oss åt ätande, men inget kunde vara mer fel, vi har fiskat också...
Två pass om dagen har jag trampat omkring bland stenskravel, blötmarker och videsnår i  trakterna av  Tjaktjajaure - Sitoätno och Tjåmotis allt i avsikt att lura storöringen.
Jag vill bara påpeka att jag har landat ett par rejäla bitar...
Jag har ofrivilligt hängt upp mina fiskelinor i fjällbjörkarna, jag har åkallat den lede vid ett otal tillfällen, jag har trampat fel och ojat mig över tappade öringar, kroppen har fått diverse skavanker.

Tillvaron och fisket var stundom så spännande och intensivt att vi knappt hann med att fira midsommarafton, klockan blev faktiskt 2130 innan vi under värdiga former kunde peta i oss av de medhavda strömmingsrätterna och tillhörande snaps.
Den goa maten intogs utomhus med en temperatur som endast var +7 grader.
Inte ens snapsen förmådde då att värma...
Måste nog erkänna att jag såg fram mot husbilens "bekväma" tillvaro. 
Men jag har trivts och  det har även favorithustrun... påstår hon.

Vi har firat en äkta gammeldags midsommarhelg i obygdens obygd.
Vi har besökt platser som vi besökte för ca 33 år sedan.
Vi har färdats längs samma stigar som vi gjorde på vår bröllopsresa. Skillnaden var bara den att vi då färdades med kanot vissa sträckor.

På hemvägen mot Moskosel stannade vi till med husbilen på en stor rastplats i Tårrajaur, asfalt, bussplatser, två handikapprutor o.s.v...Men Vägverket hade inte något som kunde påminna om en soptunna.
Men det kanske är bättre att ha personal som plockar upp skräpet och soporna från marken...

Väl hemma i Moskosel så hade värmen och myggen kommit.
Gräset har skjutit fart.
Nu ska jag pröva nya gräsklipparen.

Var rädda om varann.
/egon

Matförrådet i husbilen fylldes igår på hos ICA Rajden i Jokkmokk.
Sedan styrde vi mot Kvikkjokk och fjällvärlden.
Ganska snart började fjällen att bli snöklädda.
Första stopp var hos den 80-årige mångsysslaren Harry Skarin i Tjåmotis.
En underbar och 100-procentigt klartänkt obygdsbo som jag och favorithustrun känt sedan vikingatiden eller nåt åt det hållet.
Tyvärr har hans älskade hustru Ester lämnat sin Harry och jordelivet för ett år sedan.

I terrängen runt Tjåmotis har jag under 30-talet år vandrat och fiskat.
Här har jag burit fjällryggsäckar med övervikt som idag skulle föranleda en omedelbar sinnesundersökning.
Litervis med ädelt blod har här överlåtits till hungriga myggsvärmar.
Jag har under flertalet år tillsammans med favorithustrun färdats med kanot i området.
Vi har ibland tältat på mark som i midsommartid varit så tjälad att man haft svårigheter att få ner tältpinnarna.

Idag har vi parkerat husbilen vid gångbron över Sitoälven.
Vi är nu så nära Sarek man kan komma med bil, sedan blir det 4-hjuling eller apostlahästarna.


Under vägen gjorde vi ett stopp där jag visste att en fiskrik större bäck fanns i närheten. Det dröjde inte länge förrän jag landat ett antal läckra öringar som ska avnjutas under midsommarhelgen.

Vädret är som vattnet - lite väl kallt.
Detta märker man inte minst på de myggor som till äventyrs visar sig.
Dom orkar inte suga...
I morgon och resten av sommaren utlovas uppehåll från regnandet, inga blygrå himlavalv, solsken och ljumma vindar... tror jag.

Ha en skön helg och slå inte på varann
/egon

Igår rensade jag strömming tillsammans med favorithustrun - många strömmingar blev det.
Hur många kan jag bara uppskatta, men 35 kilo bör väl kunna bli ca 700 strömmingar.

Efter att dagen innan ha pratat mig samman med en kustfiskare som skulle ut med strömmingsskötarna så kunde jag igår på morgonen avhämta en 50-liters back med silverglänsande läckerheter.
Lekströmmingen "strömmade" upp på grynnan och därmed var en lång dags sysselsättning "räddad".

Nu återstår bara att  tillverka 6-7 olika kulinariska anrättningar av dessa. Det mesta av fisken hamnade dock i frysen
No problem säger favvon och jag litar på henne.

Vi brukar enligt traditionen inta en "sillunch" i huvudsak bestående av strömming på midsommarafton.
Inte sällan så brukar jag ha landat några bäckforeller och någon harr som brukar få göra strömmingsrätterna sällskap på bordet innan den traditionsenliga lunchen intas.
Färskpotatis, en öl och/eller en snaps brukar kunna förhöja den kulinariska upplevelsen.

Även om jag inte kan skryta med någon häftigare sommartemperatur när det lackar mot midsommar så har i.a.f våra måttligt efterlängtade myggor anlänt och då har vi ju alltid nåt som påminner om sommar.
Någon gång under midsommarhelgen har undertecknad för avsikt att besöka någon av obygdens forellbäckar, efter detta så vet jag mera exakt hur myggrik sommaren kommer att bli.

Visste ni att ju mera man blir myggbiten ju mera vaccinerad blir man.
Allt enligt forskningen.

Ha en skön midsommarhelg och var rädda om varann.
/egon

I förrgår  nätfiskade vi.
Något långt utdraget kämpande för att bärga ett antal firrar var det dock inte frågan om.

Klockan 10 på förmiddagen droppade vi näten för att tre timmar senare bärga dessa och den eventuella fångsten.
Och fångst blev det...
Det blev åtta sikar och en grann gädda.

Nu misstänker jag att den inbitne sportfiskaren som sliter sina flug och spinnspön något tusental timmar varje sommar rynkar på näsan och anser att vi är hädiska som driver denna rationella fångstmetod. Till dessa vill jag bara säga "jag går fri" för jag har genom åren slitit ut ett antal spön och rullar när axlarna var mina bästa vänner ...

Även sedan jag uppnått dagens hedervärda ålder så brukar jag varje sommar under viss smärtsam protest lura ett antal öringar eller harrar med mina väl använda handredskap.
Om lyckan står mej bi och den höga vattennivån sjunker undan kommer nog den sommarkväll då jag ytterligare en gång ska lura några ädlare fiskar någonstans uti nallarnas myggrika marker.

Nu i midsommartid har jag för avsikt att tillsammans med favorithustrun uppsöka mina barndoms stigar som inte sällan brukar leda fram till någon bäck eller skogstjärn där jag som pojke slagits med enorma myggsvärmar och även landat otaliga både ädla och oädla firrar.
I begynnelsen av "skogstamejfankarriären" så hade man inte uppnått en ålder av 10 år. Otaliga var nog de ljusa sommarnätter då mor Anna bedrev ett nervöst vandrande mellan fönstren för att se att man kom välbehållen hem.
Min far som stått för "utbildningen" var nog ganska lugn. 

Jag brukar tänka, synd att inte fler har fått uppleva en ljus sommarnatt vid en öringsbäck, en svartbränd skogspanna och storlommens ödesmättade klagorop.
På den tiden tvättade man sig med djungelolja oftare än med vatten...
På den tiden var heller ingen firre för usel för stekpannan...

Var rädda om era minnen och varann
/egon

Det regnar även idag.
Man skulle kunna säga att väderläget är om inte gott så i.a.f ihållande.
Att frammana en hoper positiva känslor en morgon som denna är liksom inte helt enkelt för en regntrött och rejält ålderstigen långkalsongklädd obygdsbo. 

Jag har prövat med diverse positiva tankar.
Jag har tänkt,här finns inga torrsprickor, vi har mat på bordet, tak över huvudet, plusgrader,myggfritt, lövsprickningen är igång, försommar enl almanackan o.s.v
Men om jag då samtidigt kastar ett öga på termometern så är det lätt att halka tillbaka en pinne på humörstegen.
Den graderade "muntergöken" visar +5 grader.
Igår när vi stökade runt i Östra Gobde så passade jag på att lägga skoteroverallen i bilen... inget gotecken precis.

Vattendragen går överfyllda.
På något sätt så liknar vädret svensk invandrings och asylpolitik, det är fullt men det fylls ändå på...

Idag ska jag kolla om vi kan införskaffa en låda strömming som komplement till vårt lokala fiske.
Ett par veckor före midsommar brukar undertecknad och favorithustru göra ett nedslag hos någon kustfiskare som har god tillgång på lekströmming.
Jag vill gärna ha ett antal egentillverkade strömmingsrätter till midsommarlunchen... och ett par snapsar.
Det känns inte helt fel att glödhalstra några saltströmmingar till filtallriken på midsommardagens morgon.

Om nu favorithustrun har den goda smaken att lämna sänghalmen och göra undertecknad sällskap vid frukostbordet skulle detta kännas fint.
Om jag slammrar lite ovarsamt med vårt mingporslin så brukar jag få sällskap.
Om favvon är rädd om porslinet eller om det hela rör sig om enbart saknaden efter sin långkalsongklädda favorit får jag väl fortsätta att grunna på...

Var rädda om varann
/egon

Att man bara kan vara så söt... och så liten... och dessutom vara älg.

Denna nyfödda älgkalv var ute på  matsök och mammasök här om dagen.
Det hela utspelade sig då vi kom körande på en grusväg några kilometer från Gobde.
Den lille kontaktsökande var endast några timmar gammal och ganska så svagbent. Den gnydde svagt och buffade på våra ben för att få mat...
Vart dess mamma höll till kan vi fortfarande grubbla över, men det är inte helt ovanligt att älgkon måste vila efter en kalvning, hon kanske t.o.m var upptagen av att föda fram ytterligare en kalv.
Någon björntragedi är inte aktuell i detta fallet då nalle hade tagit den lilla mumsbiten först.

Nåväl, så småningom började det lilla livet traska en beslutsam vingelfärd längs landsvägsdiket för att ibland stanna och lyssna mot skogen. Jag gissar att kalvens öron uppfattade mammans ängsliga lockrop från skogen. Efter att ha lyssnat ytterligare någom minut så satte den kurs mot det okända...

Lycka till säger vi.

Inte långt från där vi mötte älgkalven hittade vi en förolyckad svan, vi drog den slutsatsen att kraftledningen som löpte strax intill var den skyldige.
Har ni någonsin hört om en svan som flugit in i en fotogenlampa...?

Vädret är stabilt, d.v.s en temperatur mellan 0 och +7 grader, regn och rusk.
Sista snöfläckarna håller på att kasta in handduken.
Fisket är godtagbart.
Händerna frusna och svullna.
Resten av gubbkroppen vill även protestera.
Vi går mot sommar...

Var rädda om varann
/egon

Nu ser vi ljuset - igen.
Men allramest så ser man detta i Kiruna där solen nu ligger över horisonten fr.o.m denna dag, och avser att så göra fram till den 15 juli.

Nu är det ju på detta viset att dessa som får se midnattssolen måste hålla sig vakna vid denna okristliga tidpunkt som kallas midnatt.
För oss övriga som använder Rapport som godnatt-saga är det bara att förlita oss på andrahandsuppgifter som påstår att solen lyser även under nattens tysta timmar.
Men samtidigt är det är ju så att när "nattvandraren" har kroknat så kan undertecknad berätta om morgonsolens strålar.

Så är även fallet denna kylslagna morgon i Moskosel när uret visar 0400 och termometern visar +0,6 grader.
Senare fram på dagen lovar man ett närmast tropiskt klimat med temperaturer på ca +6 grader - då ska jag stryka färg på ett verandaräcke iklädd skoteroverall.
Igår föll några vita flingor från skyn, underhållningsvärdet i detta är dock mera tveksamt.

Nu är det ju inte bara midnattssolen och de vita flingorna som underhåller obygdens befolkning, det gör ju även myggen.

Förresten, vem har sagt att tillvaron ska vara enkel...

Var rädda om varann
/egon
 

Igår mötte vi ett godståg utanför Moskosel.
Måste erkänna att undertecknad med favorithustru blev rejält överraskade då ett kaxigt järnmonster plötsligt dök upp där inlandsbanan gör en kurva norr om Moskosel.
Anledningen till att vi befann oss där var den dagliga straffrundan som tills vidare är förlagd längs inlandsbanans snöfria och torra banvall.
Här ska inte finnas någon som konkurrerar om "spåret" förrän då turisttrafiken kommer igång före midsommar - trodde vi...
Nåväl, som de civiliserade personer vi är så lämnade vi företräde.
Den undersökning som företogs vid hemkomsten visade att man nog har planer på att köra godstrafik på inlandsbanan i en inte alltför avlägsen framtid.

En annan större nyhet är att Boliden nu bedriver verksamhet som syftar till att öppna den sedan många år nedlagda Lavergruvan, detta då ny teknik visar att malmkroppen har samma dignitet som Aitikgruvan.  
Vidare så har vi mottagit handlingar som bekräftar att en större prospektering kommer påbörjas runt Östra Gobde.
Man talar även om en dröse vindsnurror.
Nu väntar vi bara på att man ska asfaltera obygdsvägen till Östra Gobde.
Det kanske "ljusnar" för oss som vägrar släppa taget...

Här i Moskosel har vi i.a.f asfalt fram till infarten vilket betyder att vi kan hålla husbilen i ett skick som inte vittnar om att den deltagit i en gyttjebrottarturnering.



Nu ska vi resa in till metropolen Arvidsjaur och fullgöra en del måsten...
I morgon ska vi fylla på kroppens behov av Omega 3 i form av sik som vi avser att hämta ur Östra Gobdejaurs djup.

Var rädda om varann
/egon

Om Sverige hade fått sträckningen öst-västlig så hade vi nog inte behövt trampa oss svettiga i obygdens kvarvarande snö för att besöka Östra Gobde.
Nu hade vi trots allt den smala lyckan att Sveaskog hade plogat sju kilometer av vägen, den sista kilometern fick vi dock göra rätt för oss och svettas rejält.
Snödjupet var på sina ställen 50 cm trots att vi aktuell dag skriver den 16 maj...

Osökt kom jag att tänka på medias beskrivning av de "papperslösa" asylsökande som upplever stora strapatser för att komma hit.
Men så här i efterhand kan jag glädjande nog konstatera att vi varken förlorade pass eller minne under våra snöiga strapatser.
Nåväl, inget nämns i.a.f om åldringarna i obygden som får slita ont för att komma åt sitt infrusna älgkött.
Jag skämtar, det finns ju helikoptrar...

Idag ligger ett grått regndis över Moskosel vilket är ganska tillfredsställande, jag menar det snöar ju inte...
Om krafterna, viljan och trädgårds-slangen räcker till ska jag kanske tvätta av husbilen denna dag.

Igår genomgick jag och favorithustrun en äktenskaplig test.
Vi monterade en kolgrill tillsammans...
Nu ska vi strax inta en gemensam frukost i god sämja.

Var rädda om varann
/egon

Under en kvällstur väster om Moskosel i lördags blev vi förunnade diverse minnesvärda naturupplevelser.
Eller vad sägs om en älg som med berått mod kastar sig i en till största delen isbelagd myrtjärn och simmar över till vår sida.
Vad som triggat igång älgens fartfyllda och kylslagna tokerier kan vi bara spekulera om, men en gissning bör nog bli att nalle har varit ute på jakt och skärrat denna vinterbadare. Om älgen gått till höger eller vänster så hade pälsen förblivit torr...
Färden fortsatte sedan mot kvällssolen framför vår bil i en aura av vattenstänk.
Favorithustrun kom sedan med den högst onödiga kommentaren, "varför har du inte kameran med när den behövs"...
En björnriven älg hittades i samma område här om dagen.
Vi avrundade "safarin" med en grupp vårspelande orrar som ju tillhör vår obygds signum.

Idag skriver vi den 14:e maj.
Temperaturen visar +2 grader.
6-nyheterna rullar på i radions P1.
Det snöar... igen.
Vi behöver verkligen ingen ny snö, kvarvarande snömängder räcker gott och väl.
Favorithustrun har ännu inte påbörjat dagen.
Morgonpressen skriver att de rödgröna är de överlägset största bidragstagarna...

Var rädda om varann
/egon

På 60 och 70-talet hade Moskosel ca 600 individer.
Då var bygden i högsta grad en levande obygd, här fanns då det mesta...
På den tiden gick Moskoselsbussen fullastad.
Idag så finns ingen Moskoselsbuss, ingen affär, ingen flottning, inget sågverk och kanske ingen framtidstro.
Men vi har inlandsbanan osh ett rallarmuseum.


Moskosel är idag en spillra av sitt forna jag, en avfolkningsbygd som lever på minnen från fornstora dar.
Vi är idag 234 personer sedan jag och favorithustrun "vänt" på avfolkningstrenden.
Linkovägen 7 i Moskosel har fått en ny postlåda, en blå.

Postgången har vi kvar, därtill kanske Sveriges bästa...
Det där med att postgången funkar har jag full koll på, eller vad sägs om att jag och favorithustrun åkte med postköraren då vi skulle hämta hem personbilen från vintervistet några mil bort.
Jag säger bara, försök lifta med "postis" i ex Södertälje... utan att hota med vapen.

Vägar har vi fortfarande, även om vissa är knappt farbara. 
Det borde finnas en skylt där det står "husbilar göra sig icke besvär".
Egentligen borde inga andra fordon heller befara dessa kostigar under förfallsperioden. 

En distriktssköterska kommer till Moskosel en gång i veckan för att besiktiga sina "fornlämmningar".
Jag gillar henne, hon var den första som kallade mig "farbror".

Jag ska fylla på koppen och lyssna på Da Capo på radions P4.
På P1 pågår Naturmorgon vilket gör mig en aning ambivalent då även detta är ett program som jag gärna avlyssnar.

Det snöar ymnigt i skrivandets stund...

Var rädda om varann.
/egon

Tårfyllt avsked i Sidney.
Resan har nu pågått lördag - söndag - måndag - tisdag.

Mellan Sidney och Singapore hade jag som bänkkamrat i flygstolen intill en kinestjej som var ytterst lättplacerad. Hon var ca 1,4 meter lång och asiatiskt slimmad, lättstuvad om man hade ngt minimalt utrymme ledigt.
Sedan kom prövningarna i form av en överdimensionerad Australiensare. Han kom ombord i Singapore.
Han var överfylld alla vägar och krävde en och en halv sittplats.
Till hans fördel kan nämnas att han bad om ursäkt för sin grävmaskins-storlek direkt som han kom till sin plats.
Nattens timmar var sk "klämtid", natten pågick i 13,5 timmar...

London - Arlanda var ok.
Hämtning på Arlanda.
Senare på afton hämtning till Grebo/Linköping.
Igårmorse transport till Mantorp och husbilen.
Lastning, vattenfyllning, matinköp och avfärd.
Vi rullar iväg mot norr och snön.
Norr om Gävle var vi båda slutkörda och halvblinda av trötthet.
0400 i morse åt vi frukost innan ny avfärd.


I skrivandets stund har vi parkerat intill Ångermanälven på Höga Kusten för intagande av en husbilslunch.


Målet är en plats mellan Örnsköldsvik och Umeå där vi ska ta nattläger.
Vädret är underbart, lite kyligt dock.

Rapporter hemmifrån obygden berättar att vi hemmavid hade ca 60 cm snö innan det i lördags kom en ny vit överraskning i form av 35 cm nysnö.
Ett gammalt ordstäv var att nysnön krävs för att ta bort "gamsnön".

Man kan konstatera att Sverige är fantastiskt.
I morgonkväll har vi nått obygden.

Var rädda om varann
/egon

Vi närmar oss slutet.
Inte nu så att vi ser bakändan på ett händelserikt liv utan vad jag menar är att vi om ca 48 timmar ska gå ombord på Qantas flygande "dinosaurie" som ska återbörda oss till Europa och London.
Så småningom ska sedan ett "miniplan" ta oss till Arlanda och Sverige.
Då är vi nästan hemma... bara 150 mil kvar.

Det är åtta månader sedan vi kunde inandas den äkta norrländska luften, klia myggbetten, se blötmyrarna och de frostnupan gammeltallarna. Inom kort kan vi njuta av obygdens vilda tungomål.
Jovars, vi längtar allt en del.
Inte minst till att få se vårt hus som vi inhandlat "osett" under vår bortavaro.
Obygdens söner och döttrar är allt bra besynnerliga, eller vad annat kan man dra för slutsats av ovan beskrivna husköparbeteende...


Idag har vi vandrat i en regnskog.
En ganska spännande vandring på min ära. Att se all denna otroliga växtlighet var ju spännande i sig, men mest spännande var nog alla de spindelnät som försöäkte bromsa vår framfart.
Trots det oomtvistliga mod jag besitter så valde jag att skicka favorithustrun som förtrupp med en meterlång käpp för att rensa "spindelväven". Som "kameraman" har man ju ett visst ansvar...
Vid slutet av vandringsleden fanns en anslagstavla som berättade om några olika trädtyper, i hålrummet under skyddsglaset hade en bautaspindel tagit posto.
Jag kan ana ett visst mostånd hos mänskligheten vad gäller att lyfta på det glaset.
Ödlorna längs gångstigen var många och raska...

Solen skiner från en klarblå himmel och den Australienska "vintern" bjuder på +22 grader.

Var rädda om varann och vidrör inga spindlar
/egon

För ganska många år sedan fanns en Australiensisk TV-serie som hette "floden blev mitt liv".
När vi nu i omgångar har levat "flodliv" i husbåten på Hawkesbury River så har det varit som att vara en av deltagarna i serien.
Livet på och omkring floden är unikt i många stycken. 
Här finns orginal som vigt sitt liv åt floden, här finns pendlare som lever all sin icke arbetande tid i en farkost på floden. Här finns de som i huvudsak tar sin näring från floden och de som servar boende längs floden.
Här finns lyxfarkoster och flytand likkistor.
Här finns kärlek och dramatik.


I många fall så har boende längs floden ingen bilväg utan allt sker med båt. Redan några kilometer uppför floden så blir stränderna bergiga och otillgängliga, att dra fram en väg har nog tett sig ogörligt, men el verkar att finnas i såväl pörten och lyxigare boningar.
Vi har under tre dagar färdats med båt längs floden, vi har upplevt underbart fiske och vyer som får ögon att tåras. Jag har haft hjärtklappning då stora "flatheads" gått förlorade p.g.a för svag lina.
Vi har ätit goda middagar och druckit goda viner.
Vår dotters svärmor har lärt mig spela poker så nu ser jag framtiden an med tillförsikt.
Sara och Dwayne i husbåtens "gourmetkök" har sett till att inte midjemåttet har krympt.


Jag har lärt mig att Australiensarna är ett översvallande vänligt folk, allt vänligar ju längre från de stora städerna man kommer. Man är talträngda, man pratar fort och man har ett språk som "nästan" liknar engelska.
Sverige finns knappast i en Australiensares föreställningsvärld.
Man dricker massor med öl och lite te ibland.

Idag har vi måndag och valborgsmässoafton, på lördag startar hemresan mot Sverige via Singapore och London för att på söndag trampa svensk mark igen.
Det är med delade känslor som vi återvänder från våran dotter och hennes käraste här i Australien. Det är aldrig enkelt att längta till flera platser samtidigt...

Favorithustrun gör sin morgontoalett och detta bör betyda att vi strax ska ut för dagens straffrunda.

Var rädda om varann
/egon





Grattis kungen !

Igår var det "The Anzac day" här i Australien.
Jag vet inte om det finns någon svensk översättning som är passande men skulle nog gå att påstå att det var krigsveteranernas dag.
Det är en stor dag här, en dag då man försöker dra sig till minnes allt helvete som krigsivrare kan framkalla med sina måttligt skarpa hjärnor.
Under dagen såg jag flertalet åldringar som hade en del slagsida p.g.a de utmärkelser de dekorerats med och som dessa säkerligen även hade gjort sig förtjänta av ute på slagfälten.
Att bara ha turen att få återvända hem i ena eller andra skicket borde ju vara nog för medalj.

Dagens agenda var en långtur upp till Katoomba som är ett mindre samhälle uppe i Blue Montains. Där skulle vi äta en god bit mat och titta på de tre systrarna.
"The three sisters" är en unik formation som tidens tand har skapat.
Systrarna var nog helt ok, men vädret var ...kallt och storm, +11 grader och ett par hundra sekundmeter... nästan.
Jag lekte faktiskt med tanken att det kunde vara någon avdankad och förmodligen avliden krigshetsare som beställt vädret...
Jag var bara klädd i T-shirt och vindjacka och fick frysa som en kinesisk nakenhund, och detta utspelade sig i det tropiska Australien.
Nåväl, bergen var fina och maten var god, men jag frös ohyggligt.


Idag har vi straffats med ca 11 kilometer till fots längs stranden mot norr.
I morgon kör vi upp till husbåten för några dagars flodluft.
Då vi återvänder från husbåten och Hawkesbury River är vi framme på sista veckan "down under". På lördag startar vi hemresan.
Det känns lite "gruvsamt" att avskedet är så nära...

Var rädda om varann
/egon

Straffrundorna är tillbaka.

Under mer än två veckor har motionsrundorna som jag brukar kalla våra straffrundor mestadels inskränkts till att gälla diverse inköp eller liknande mindre ansträngande sysslor. Detta har berott på en högst obehövd halsåkomma, ett virus som stundtals har varit mer än plågsamt.
Kan enklast beskrivas med att saliven varit för "grovmalen" för att sväljas...
Det är över nu, till och med den efterhängsna hostan håller på att tappa "formen".
Nu svettas man av värmen och inte av en hängande formtopp.
Alvedonlagret har dock starkt reducerats...

Våran Saras bröllop har avklarats, en underbart vacker tillställning.
En resa i vin och ostlandskapet har genomförts.
Vi har sett vilda känguruer och påkörda opossum.
Vi har seglat i arkipelagen och upplevt möten med delfiner.
Husbåtsliv under några dagar... dit återvänder vi efter helgen.
Vi har kokat en fisksoppa som blev en "flerdagars".

Igår följde vi Sara in till jobbet som bedrivs i en "glashöjdare" i Chatswood, egentligen var hon ledig men måste in och övervara ett möte med någon storchef från Japan eller om det var Hong Kong.


Efter detta besökte vi IKEA i Sidney. Detta nya IKEA lär vara en av de större anläggningarna i världen, helt nyöppnat också.
Där kunde man läsa på en skylt, "lämna gärna in barnen i Småland"...
Vi åt svenska köttbullar med potatismos och lingonsylt. (en svensk flagga var faststucken i en köttbulle)
Lingonsylten tyckte jag nog hade en smak av obygd och hembygd.

Väl hemma igen så beslutade vi att ta en kombinerad strand och bushvandring.
Vi följde strandens klippvindlingar mot söder, ibland fick vi krypa under vegetationen.
Ödlemötena blev många, även jättespindlar ville visa upp sig.
Fy attan vilket fint land Australien är...


Var rädda om varann
/egon

En ny dag har grytt i Dee Why på världens största ö, tillika värdens minsta kontinent.

Jag som normalt är uppe först för att välkommna övriga familjemedlemmar sov denna morgon när uret visade 0600 och familjens ekonomiska stöttepelare var klara för att åka till jobbet. 
Jag skyller detta på att jag under nattens tysta timmar har idkat en lika ovälkommet som plågsamt hostande i  timslånga intervaller. (hemma i obygden kallar vi åkomman för "javla hostan")
När så den onödiga slängen av okänt halsvirus som varit synnerligen efterhängset under en tid nu börjat ebba ut så kommer rethostan som en högst onödig eftersläng.
Allt tyder på att denna åkomma endast angriper personer av manskön då det endast är undertecknad och Saras make Dwayne som drabbats. 

Jag använder termen "nattens tysta timmar" som nog inte kan vara mer fel denna natt, om inte jag har kraxat på så har ett ihållande skyfall brakat in på verandan.
Rapporter talar om lokala översvämmningar i området.

Nåväl, nu är man "upphostad" och redo inför dagen...

Regnet har upphört, solen skiner och vi har +24 i skuggan.
Verandadörren står öppen och vi akompanjeras av det Australienska fågellivet.

Favorithustrun som brukar "dega" någon extratimma varje morgon är redan igång med ett bullbak, avsikten är att det ska bli äkta svenska kanelbullar att avnjutas för samtliga som inte har diabetes som hon så vänligt påpekar.
"Så vaknade man och så var den dagen förstörd" som en känd ståuppare sa...
Okej, kanske inte helt då...

Historien bakom ortnamnet DEE WHY lär komma från att en lantmätare för ett par hundra år sedan kämpade med en karta över området då han plötsligt avled, på kartskissen hade han ett antal stora D nedtecknade. Ingen kunde förstå innebörden och frågan var "D why". Därav namnet DEE WHY.

En annan historia som kan tarva en förklaring är varför Canberra med sina 300000 invånare blev huvudstad och inte de betydligt större städerna Sidney (3,5 milj) eller Melburne (2,5 milj). Det berättas att det rådde osämja om vilken som skulle räknas som Australiens huvudstad, man kunde inte enas och beslutade då att uppföra en stad mitt emellan dessa, det blev Canberra.

Favorithustrun kollar plåten i ugnen och nu lär jag visst ska få smaka i alla fall...

Var rädda om varann
/egon

Hawkesbury river är en underbar plats om man bortser från att där finns en art som heter Australian Bass, denna bitska rackare går alldeles utmärkt att fånga på diverse fiskbitar eller räkor.
Som den inbitne fiskare man är så landade jag sex stycken dylika "fiskligister".
Efter att firre nummer ett hade släppt taget om delar av min lekamen och insett att jag var ett väl så stort byte visste jag exakt hur man skulle handskas med dessa "rovdjur". Nummer två landades med viss försiktighet tillika viss bandagering...


Nåväl nu är det inte enbart en blodig kamp med elaka fiskar som bedrevs under vistelsen på husbåten som Saras svärföräldrar upplåter åt oss när helst vi känner att vi vill andas Australiensk flodluft. Vackra vyer och god mat var även inslag som erbjöds i överflöd.
Bl.a bjöds vi på "crumpet", en god brödskiva som man inte får förväxla med en tvättsvamp, förmodligen så kan denna gå att använda vid biltvätt även om vi nu valde att inmundiga densamma.
En annan smaksensation är "vegemite", en skokrämsliknande smet som tillverkats av maltextrakt.
Antingen så älskar man denna obestämbara smaksensation, eller så hatar man den, här har undertecknad och favorithustru definitivt uppdelats i två läger...



Vi är nu åter i Dee Why och studerar den Australienska kontinentens innevånare. Vi åker en del buss och har då kommit till den slutsatsen att man har en väl utvecklad "hyfsinstinkt", vilket betyder att man erbjuder sin plats om en svensk "urinnevånare" stiger ombord, hur man däremot gör med de egna urinnevånarna är dock obekant. 
Nu ser vi bara fram emot vistelsen vid "Peppers Anchorage" som ligger några timmars bilresa från Dee Why. Peppers Anchorage är den plats där vi ska "bröllopa" till helgen då våran Sara ska ingå äktenskap med sin Dwayne.
På fredag startar det hela med att vi transporteras runt i vindistriktet nära "Peppers", sedan på lördagmorgon går vi ombord på en större segelbåt med skeppare och besättning som ska förnöja oss under förmiddagen. 
Innan lördagen är till ända ska jag ha hållit mitt tal till brudparet och de unga tu ska ha knutit "hymnens band" som det heter. Mer än spännande vill jag lova.
Nu har jag en önskan, jag vill bli fri från en envisare halsåkomma som jag ådragit mig sedan vi kom till Australien.

Var rädda om varann
/egon