Gobde

… så även vägen till Moskosel.

Om startfållan ligger i Moskosel tycker jag nog de där större byarna neröver är lätt malplacerade, Stockholm - Köpenhamn – Frankfurt – Lyon – Barcelona – Crevillente…

Nåväl, visst inser jag att alla inte kan få bo där de helst skulle vilja, dessutom finns det ju inte bostäder till alla här.

Jag vet ju också att det finns många udda existenser som skulle tycka att Moskosel har ett något ”enkelt” utbud vad gäller nattlivet.

Men ta till exempel trafiken… igår när vi körde slutsträckan mellan Arvidsjaur och Moskosel så mötte vi ju en bil i Tjappsåive och en nattsuddare inne i Moskosel, så nog f-n rör det på sig…

Nåväl, vi är här nu. Resan har varit i avsaknad av större incidenter. Vi har mellan stoppen gjort rejäla långskutt, det längsta blev 102 mil.

En kortare beskrivning av förarens tillstånd i slutet på dessa ”skutt” kan nog beskrivas som spännande. Gubbögonen var rinnande, förkrympta och bjöd på dimsyn…

Det antal renar som befann sig på vägen väster om Jörn skulle nog omgående köpa en lott, den slutsatsen kan jag dra då ju dessa kan gå upprätt även idag.

Det påstås att gnisslet i bromsarna på nya husbilsmodeller försvinner om man gör en synnerligen kraftig inbromsning. Fel, det försvinner inte.

Nu ska jag ansluta till favorithustrun som sitter klistrad framför tv, n. Det pågår skidsport. Hon är sån hon.

Sedan måste jag provgå mattorna från Crevillente…

Var rädda om varann

/egon

De är liksom olika – vintrarna alltså.

Sedan några dagar har vi ankrat upp husbilen i den Östgötska metropolen Grebo.

Det råder gråväder och en aning vått.

På Grebovägen låg igår en försumbar ishinna efter att kvicksilvret dalat till runt nollan under efternatten. Detta kunde jag konstatera under den obligatoriska straffrundan. Jag går morgonturen utan sällskap av favorithustrun. Då passar jag samtidigt på att leverera två mindre upplagor vilka omfattas av skolplikten i Greboskolan.

På em. går jag och favvon sedan en gemensam runda.

Under skolvägen brukar jag samt barnen Agnes och Ivar underhålla varandra med diverse mindre intellektuella samtal. I morse diskuterade vi kommande gäddfiske. Jag berättade om olika sätt att agna för gädda – Ivar kontrade med att misstänka att dessa nog även gillade godis…

Förmodligen en ganska oprövad metod kan man anta.

Ett telefonsamtal med obygden berättar att man även där egentligen inte har någon häftigare vinter att tala om, mest is och ett tunt lager lappmögel. Den vanvördigt s.k lappmögeln har delvis regnat bort. Vägarna är isiga och inbjuder oss entusiastiska husbilsåkare till diverse spännande upplevelser.

Fram mot helgen ska vi sålunda "glida" fram på dessa isbestrukna obygdsvägar…

Men den riktiga vintern kommer, den med bottenfrusna termometrar och rejäla snödjup, var så säker. Det finns ett ordspråk som används uppe i obygden, det lyder "metern ska ner" vilket betyder att meterdjup snö alltid ska falla innan vårsolen gör städjobbet.

Historien upprepar sig...

400-milaresan upp genom Europa har mestadels gått på vägar som erbjudit ett gott väglag. Inga incidenter men mer trafik än vanligt skulle jag nog vilja påstå.

Men nu är vi ju nästan hemma, bara 120 mil kvar.

Till sist kan jag konstatera att det kan kännas ganska ok att vistas ute i det betydligt varmare Sydeuropa under några vintrar.

Men sedan så kommer den där längtan till vit jul och svenska traditioner.

Vi är där nu…

Var rädda om varann

/egon

Under vistelsen i den spanska staden Crevillente har vi investerat i fyra mattor av hög kvalité. Tjocka och ”mjukgående” i ren ull.

Nu har vi beslutat att provgå mattorna på de golv som dessa är avsedda för, d.v.s. i den nordligt kylslagna metropolen Moskosel.

Och detta föranleder ju således en hemresa…

Anledningen är denna att jag och favorithustrun har drabbats en sådan där gammeldags hederlig hemlängtan.

Till midvinterdagar när ljuset endast blir en svag grådager, till frusna vattenledningar, urladdade bilbatterier, snösvängsryggskott, meterdjup drevsnö, saftiga räkningar från Vattenfall, bortplogade postlådor och oskottade tak. Trivselfaktorn kan göras lång uti obygden…

Men även till julefrid i eget käll, julbaket, skinktestet dan före dan, knäckkoket och julgransstölden. Till julstöket m.a.o.

Att göra en resa som tar två månader genom ett antal länder för att köpa fyra mattor kanske verkar onödigt omständigt, och där kan jag ju själv tycka att det blivit fan så mycket billigare att köpa dessa i Arvidsjaur om vi lika skulle in för att ha en korvring. Men nu har vi ju även köpt vin och oliver…

Här om dagen kom ett samtal från vår dotter i DeeWhy, Australien. 

Vår 33-åriga lillflicka ska ha sitt första barn. Nu var det till att gråta en skvätt, glädjetårar dock. Sedan kollade vi på flygbiljetter … 

Just nu har hon knappast tid för oss då ju hennes storasyster med man och barn hälsar på ”down under”.

Tidigare idag ringde en bekant som jag mötte på midsommarafton i år. Han ville berätta om öringsfisket i Sitoätno som rinner ner från Sarek.

När han avslutat sin berättelse så berättade jag att vi skulle hem och provgå nymattorna. Jag upptäckte då att han stammar en del…

Var rädda om varann

/egon

Det är becksvart morgon i den spanska staden Crevillente.

Klockan passerade just 7-strecket.

Kaffet är nykokt.

Favorithustrun har börjat höra av sig… hon påbörjar morgonens samvaro med att städa till mina förvirrade begrepp och påpeka att det visst inte är fredag – det är lördag. Det är en viss skillnad det…

I skrivandets stund lyssnar jag på ett av mina favoritprogram via webben. ”Da Capo” med Anders Eldeman. På grannkanalen P1 sänds Naturmorgon. Sedan bjuds vi på ”Ring så spelar vi”. Det är vid sådana här tillfällen som tillvaron upplevs som ”hästen mellan hötapparna”. Beslutet är dock fattat… naturmorgon får bli morgondagens reprisare.

Det är ombonat i husbilen, det är sommartemperatur och palmer som vajar utanför. Där finns även en hel del olivträn där vi står, en av dessa är ett jättestort som ”bugar” in över husbilen och med jämna intervaller släpper sina oliver på taket, de är svarta och platsar inte i drinken.

Men trots denna mysfaktor drabbades jag under nattens tysta timmar av längtan till ”obygden”. Till vit snö och julstämning, till ökad elförbrukning och traditioner, till isfiske och kaffeeldar… till den riktigt helsvenska vintern. Till svenskheten – man får väl säga svensk fortfarande?

”Det enda svenska är barbariet” sa ju Fredrik Reinfeldt. Så kan det väl ändå inte va… eller kan det? Det där med att hälla syra i damernas nunor eller avlägsna blygdläppar känns på något sätt osvenskt…

Favvon har nu bänkat sig på kramavstånd och plockat fram ett korsord, det är morgonens mentala träning. Så småningom kommer vi till gårundan eller straffrundan som jag ibland lite vanvördigt brukar benämna denna tvingande åtgärd.

En rapport från Sverige berättar att en vän och tidigare granne hastigt lämnat oss. Vi var årgångsbarn... Man stannar upp i eftertanke inför det oundvikliga.

Kaffet är urdrucket och duschen väntar.

Var rädda om varann, var ni nu än befinner er.

/egon