Gobde

Idag har jag fått en sedan länge pyrande misstanke bekräftad.
Jägarkåren är allt annat än blodtörstiga predatorer, åtninstone delar av denna. En del av oss är snarast att beteckna som lite av enmans-djurrättsaktivister. En sorts djurdomstol som dömer till djurens fördel.

I morse då jag kollade ner mot rävfällan såg jag att den var igenslagen...
Stövlar på, ficklampa i ena handen och 22,an i den andra. Favorithustrun strax efter i min "spårlöpa".
En tanke for genom jägarhjärnan, kanske att kalibern var i klenaste laget om det skulle vara en ungbjörn som gått i fällan. Då skulle det förmodligen finnas ett fruntimmer av nallesläktet i närområdet, den sortens brudar går inte att föra en vettig konversation med...
Framme vid fällan hördes att någonting stökade runt därinne. Även trävirket runt inspektionshålen hade fått sig en omgång av vassa tänder.
En ungräv blinkar skrämt mot oss.
Jag ber favvon att hålla lampan och matar in en patron, då säger favvon "men han kan väl få leva, han var ju bara hungrig". Jag tänkte detsamma men behövde de förlösande orden från en klok kvinna.
När jag öppnade luckan ut till friheten så bara stirrade mickel på mej, förmodligen tänkte han, vilken jägare, förmodligen en som borde undersöka huvet.
Då jag tog några steg tillbaka kom mickel farande, jag tyckte faktiskt att han nickade ett litet tack då han svepte förbi.
Det tyckte även favorithustrun...
Sedan vandrade vi mot hemmet för att fylla på mat till småfåglarna.

Det är inte längre någon tvekan om att man förändras.
Kanske blir man klokare med åren...

Var rädda om djuren och varandra
/egon