Gobde

Om Sverige hade fått sträckningen öst-västlig så hade vi nog inte behövt trampa oss svettiga i obygdens kvarvarande snö för att besöka Östra Gobde.
Nu hade vi trots allt den smala lyckan att Sveaskog hade plogat sju kilometer av vägen, den sista kilometern fick vi dock göra rätt för oss och svettas rejält.
Snödjupet var på sina ställen 50 cm trots att vi aktuell dag skriver den 16 maj...

Osökt kom jag att tänka på medias beskrivning av de "papperslösa" asylsökande som upplever stora strapatser för att komma hit.
Men så här i efterhand kan jag glädjande nog konstatera att vi varken förlorade pass eller minne under våra snöiga strapatser.
Nåväl, inget nämns i.a.f om åldringarna i obygden som får slita ont för att komma åt sitt infrusna älgkött.
Jag skämtar, det finns ju helikoptrar...

Idag ligger ett grått regndis över Moskosel vilket är ganska tillfredsställande, jag menar det snöar ju inte...
Om krafterna, viljan och trädgårds-slangen räcker till ska jag kanske tvätta av husbilen denna dag.

Igår genomgick jag och favorithustrun en äktenskaplig test.
Vi monterade en kolgrill tillsammans...
Nu ska vi strax inta en gemensam frukost i god sämja.

Var rädda om varann
/egon

Under en kvällstur väster om Moskosel i lördags blev vi förunnade diverse minnesvärda naturupplevelser.
Eller vad sägs om en älg som med berått mod kastar sig i en till största delen isbelagd myrtjärn och simmar över till vår sida.
Vad som triggat igång älgens fartfyllda och kylslagna tokerier kan vi bara spekulera om, men en gissning bör nog bli att nalle har varit ute på jakt och skärrat denna vinterbadare. Om älgen gått till höger eller vänster så hade pälsen förblivit torr...
Färden fortsatte sedan mot kvällssolen framför vår bil i en aura av vattenstänk.
Favorithustrun kom sedan med den högst onödiga kommentaren, "varför har du inte kameran med när den behövs"...
En björnriven älg hittades i samma område här om dagen.
Vi avrundade "safarin" med en grupp vårspelande orrar som ju tillhör vår obygds signum.

Idag skriver vi den 14:e maj.
Temperaturen visar +2 grader.
6-nyheterna rullar på i radions P1.
Det snöar... igen.
Vi behöver verkligen ingen ny snö, kvarvarande snömängder räcker gott och väl.
Favorithustrun har ännu inte påbörjat dagen.
Morgonpressen skriver att de rödgröna är de överlägset största bidragstagarna...

Var rädda om varann
/egon

På 60 och 70-talet hade Moskosel ca 600 individer.
Då var bygden i högsta grad en levande obygd, här fanns då det mesta...
På den tiden gick Moskoselsbussen fullastad.
Idag så finns ingen Moskoselsbuss, ingen affär, ingen flottning, inget sågverk och kanske ingen framtidstro.
Men vi har inlandsbanan osh ett rallarmuseum.


Moskosel är idag en spillra av sitt forna jag, en avfolkningsbygd som lever på minnen från fornstora dar.
Vi är idag 234 personer sedan jag och favorithustrun "vänt" på avfolkningstrenden.
Linkovägen 7 i Moskosel har fått en ny postlåda, en blå.

Postgången har vi kvar, därtill kanske Sveriges bästa...
Det där med att postgången funkar har jag full koll på, eller vad sägs om att jag och favorithustrun åkte med postköraren då vi skulle hämta hem personbilen från vintervistet några mil bort.
Jag säger bara, försök lifta med "postis" i ex Södertälje... utan att hota med vapen.

Vägar har vi fortfarande, även om vissa är knappt farbara. 
Det borde finnas en skylt där det står "husbilar göra sig icke besvär".
Egentligen borde inga andra fordon heller befara dessa kostigar under förfallsperioden. 

En distriktssköterska kommer till Moskosel en gång i veckan för att besiktiga sina "fornlämmningar".
Jag gillar henne, hon var den första som kallade mig "farbror".

Jag ska fylla på koppen och lyssna på Da Capo på radions P4.
På P1 pågår Naturmorgon vilket gör mig en aning ambivalent då även detta är ett program som jag gärna avlyssnar.

Det snöar ymnigt i skrivandets stund...

Var rädda om varann.
/egon

Tårfyllt avsked i Sidney.
Resan har nu pågått lördag - söndag - måndag - tisdag.

Mellan Sidney och Singapore hade jag som bänkkamrat i flygstolen intill en kinestjej som var ytterst lättplacerad. Hon var ca 1,4 meter lång och asiatiskt slimmad, lättstuvad om man hade ngt minimalt utrymme ledigt.
Sedan kom prövningarna i form av en överdimensionerad Australiensare. Han kom ombord i Singapore.
Han var överfylld alla vägar och krävde en och en halv sittplats.
Till hans fördel kan nämnas att han bad om ursäkt för sin grävmaskins-storlek direkt som han kom till sin plats.
Nattens timmar var sk "klämtid", natten pågick i 13,5 timmar...

London - Arlanda var ok.
Hämtning på Arlanda.
Senare på afton hämtning till Grebo/Linköping.
Igårmorse transport till Mantorp och husbilen.
Lastning, vattenfyllning, matinköp och avfärd.
Vi rullar iväg mot norr och snön.
Norr om Gävle var vi båda slutkörda och halvblinda av trötthet.
0400 i morse åt vi frukost innan ny avfärd.


I skrivandets stund har vi parkerat intill Ångermanälven på Höga Kusten för intagande av en husbilslunch.


Målet är en plats mellan Örnsköldsvik och Umeå där vi ska ta nattläger.
Vädret är underbart, lite kyligt dock.

Rapporter hemmifrån obygden berättar att vi hemmavid hade ca 60 cm snö innan det i lördags kom en ny vit överraskning i form av 35 cm nysnö.
Ett gammalt ordstäv var att nysnön krävs för att ta bort "gamsnön".

Man kan konstatera att Sverige är fantastiskt.
I morgonkväll har vi nått obygden.

Var rädda om varann
/egon

Vi närmar oss slutet.
Inte nu så att vi ser bakändan på ett händelserikt liv utan vad jag menar är att vi om ca 48 timmar ska gå ombord på Qantas flygande "dinosaurie" som ska återbörda oss till Europa och London.
Så småningom ska sedan ett "miniplan" ta oss till Arlanda och Sverige.
Då är vi nästan hemma... bara 150 mil kvar.

Det är åtta månader sedan vi kunde inandas den äkta norrländska luften, klia myggbetten, se blötmyrarna och de frostnupan gammeltallarna. Inom kort kan vi njuta av obygdens vilda tungomål.
Jovars, vi längtar allt en del.
Inte minst till att få se vårt hus som vi inhandlat "osett" under vår bortavaro.
Obygdens söner och döttrar är allt bra besynnerliga, eller vad annat kan man dra för slutsats av ovan beskrivna husköparbeteende...


Idag har vi vandrat i en regnskog.
En ganska spännande vandring på min ära. Att se all denna otroliga växtlighet var ju spännande i sig, men mest spännande var nog alla de spindelnät som försöäkte bromsa vår framfart.
Trots det oomtvistliga mod jag besitter så valde jag att skicka favorithustrun som förtrupp med en meterlång käpp för att rensa "spindelväven". Som "kameraman" har man ju ett visst ansvar...
Vid slutet av vandringsleden fanns en anslagstavla som berättade om några olika trädtyper, i hålrummet under skyddsglaset hade en bautaspindel tagit posto.
Jag kan ana ett visst mostånd hos mänskligheten vad gäller att lyfta på det glaset.
Ödlorna längs gångstigen var många och raska...

Solen skiner från en klarblå himmel och den Australienska "vintern" bjuder på +22 grader.

Var rädda om varann och vidrör inga spindlar
/egon

För ganska många år sedan fanns en Australiensisk TV-serie som hette "floden blev mitt liv".
När vi nu i omgångar har levat "flodliv" i husbåten på Hawkesbury River så har det varit som att vara en av deltagarna i serien.
Livet på och omkring floden är unikt i många stycken. 
Här finns orginal som vigt sitt liv åt floden, här finns pendlare som lever all sin icke arbetande tid i en farkost på floden. Här finns de som i huvudsak tar sin näring från floden och de som servar boende längs floden.
Här finns lyxfarkoster och flytand likkistor.
Här finns kärlek och dramatik.


I många fall så har boende längs floden ingen bilväg utan allt sker med båt. Redan några kilometer uppför floden så blir stränderna bergiga och otillgängliga, att dra fram en väg har nog tett sig ogörligt, men el verkar att finnas i såväl pörten och lyxigare boningar.
Vi har under tre dagar färdats med båt längs floden, vi har upplevt underbart fiske och vyer som får ögon att tåras. Jag har haft hjärtklappning då stora "flatheads" gått förlorade p.g.a för svag lina.
Vi har ätit goda middagar och druckit goda viner.
Vår dotters svärmor har lärt mig spela poker så nu ser jag framtiden an med tillförsikt.
Sara och Dwayne i husbåtens "gourmetkök" har sett till att inte midjemåttet har krympt.


Jag har lärt mig att Australiensarna är ett översvallande vänligt folk, allt vänligar ju längre från de stora städerna man kommer. Man är talträngda, man pratar fort och man har ett språk som "nästan" liknar engelska.
Sverige finns knappast i en Australiensares föreställningsvärld.
Man dricker massor med öl och lite te ibland.

Idag har vi måndag och valborgsmässoafton, på lördag startar hemresan mot Sverige via Singapore och London för att på söndag trampa svensk mark igen.
Det är med delade känslor som vi återvänder från våran dotter och hennes käraste här i Australien. Det är aldrig enkelt att längta till flera platser samtidigt...

Favorithustrun gör sin morgontoalett och detta bör betyda att vi strax ska ut för dagens straffrunda.

Var rädda om varann
/egon





Grattis kungen !

Igår var det "The Anzac day" här i Australien.
Jag vet inte om det finns någon svensk översättning som är passande men skulle nog gå att påstå att det var krigsveteranernas dag.
Det är en stor dag här, en dag då man försöker dra sig till minnes allt helvete som krigsivrare kan framkalla med sina måttligt skarpa hjärnor.
Under dagen såg jag flertalet åldringar som hade en del slagsida p.g.a de utmärkelser de dekorerats med och som dessa säkerligen även hade gjort sig förtjänta av ute på slagfälten.
Att bara ha turen att få återvända hem i ena eller andra skicket borde ju vara nog för medalj.

Dagens agenda var en långtur upp till Katoomba som är ett mindre samhälle uppe i Blue Montains. Där skulle vi äta en god bit mat och titta på de tre systrarna.
"The three sisters" är en unik formation som tidens tand har skapat.
Systrarna var nog helt ok, men vädret var ...kallt och storm, +11 grader och ett par hundra sekundmeter... nästan.
Jag lekte faktiskt med tanken att det kunde vara någon avdankad och förmodligen avliden krigshetsare som beställt vädret...
Jag var bara klädd i T-shirt och vindjacka och fick frysa som en kinesisk nakenhund, och detta utspelade sig i det tropiska Australien.
Nåväl, bergen var fina och maten var god, men jag frös ohyggligt.


Idag har vi straffats med ca 11 kilometer till fots längs stranden mot norr.
I morgon kör vi upp till husbåten för några dagars flodluft.
Då vi återvänder från husbåten och Hawkesbury River är vi framme på sista veckan "down under". På lördag startar vi hemresan.
Det känns lite "gruvsamt" att avskedet är så nära...

Var rädda om varann
/egon

Straffrundorna är tillbaka.

Under mer än två veckor har motionsrundorna som jag brukar kalla våra straffrundor mestadels inskränkts till att gälla diverse inköp eller liknande mindre ansträngande sysslor. Detta har berott på en högst obehövd halsåkomma, ett virus som stundtals har varit mer än plågsamt.
Kan enklast beskrivas med att saliven varit för "grovmalen" för att sväljas...
Det är över nu, till och med den efterhängsna hostan håller på att tappa "formen".
Nu svettas man av värmen och inte av en hängande formtopp.
Alvedonlagret har dock starkt reducerats...

Våran Saras bröllop har avklarats, en underbart vacker tillställning.
En resa i vin och ostlandskapet har genomförts.
Vi har sett vilda känguruer och påkörda opossum.
Vi har seglat i arkipelagen och upplevt möten med delfiner.
Husbåtsliv under några dagar... dit återvänder vi efter helgen.
Vi har kokat en fisksoppa som blev en "flerdagars".

Igår följde vi Sara in till jobbet som bedrivs i en "glashöjdare" i Chatswood, egentligen var hon ledig men måste in och övervara ett möte med någon storchef från Japan eller om det var Hong Kong.


Efter detta besökte vi IKEA i Sidney. Detta nya IKEA lär vara en av de större anläggningarna i världen, helt nyöppnat också.
Där kunde man läsa på en skylt, "lämna gärna in barnen i Småland"...
Vi åt svenska köttbullar med potatismos och lingonsylt. (en svensk flagga var faststucken i en köttbulle)
Lingonsylten tyckte jag nog hade en smak av obygd och hembygd.

Väl hemma igen så beslutade vi att ta en kombinerad strand och bushvandring.
Vi följde strandens klippvindlingar mot söder, ibland fick vi krypa under vegetationen.
Ödlemötena blev många, även jättespindlar ville visa upp sig.
Fy attan vilket fint land Australien är...


Var rädda om varann
/egon

En ny dag har grytt i Dee Why på världens största ö, tillika värdens minsta kontinent.

Jag som normalt är uppe först för att välkommna övriga familjemedlemmar sov denna morgon när uret visade 0600 och familjens ekonomiska stöttepelare var klara för att åka till jobbet. 
Jag skyller detta på att jag under nattens tysta timmar har idkat en lika ovälkommet som plågsamt hostande i  timslånga intervaller. (hemma i obygden kallar vi åkomman för "javla hostan")
När så den onödiga slängen av okänt halsvirus som varit synnerligen efterhängset under en tid nu börjat ebba ut så kommer rethostan som en högst onödig eftersläng.
Allt tyder på att denna åkomma endast angriper personer av manskön då det endast är undertecknad och Saras make Dwayne som drabbats. 

Jag använder termen "nattens tysta timmar" som nog inte kan vara mer fel denna natt, om inte jag har kraxat på så har ett ihållande skyfall brakat in på verandan.
Rapporter talar om lokala översvämmningar i området.

Nåväl, nu är man "upphostad" och redo inför dagen...

Regnet har upphört, solen skiner och vi har +24 i skuggan.
Verandadörren står öppen och vi akompanjeras av det Australienska fågellivet.

Favorithustrun som brukar "dega" någon extratimma varje morgon är redan igång med ett bullbak, avsikten är att det ska bli äkta svenska kanelbullar att avnjutas för samtliga som inte har diabetes som hon så vänligt påpekar.
"Så vaknade man och så var den dagen förstörd" som en känd ståuppare sa...
Okej, kanske inte helt då...

Historien bakom ortnamnet DEE WHY lär komma från att en lantmätare för ett par hundra år sedan kämpade med en karta över området då han plötsligt avled, på kartskissen hade han ett antal stora D nedtecknade. Ingen kunde förstå innebörden och frågan var "D why". Därav namnet DEE WHY.

En annan historia som kan tarva en förklaring är varför Canberra med sina 300000 invånare blev huvudstad och inte de betydligt större städerna Sidney (3,5 milj) eller Melburne (2,5 milj). Det berättas att det rådde osämja om vilken som skulle räknas som Australiens huvudstad, man kunde inte enas och beslutade då att uppföra en stad mitt emellan dessa, det blev Canberra.

Favorithustrun kollar plåten i ugnen och nu lär jag visst ska få smaka i alla fall...

Var rädda om varann
/egon

Hawkesbury river är en underbar plats om man bortser från att där finns en art som heter Australian Bass, denna bitska rackare går alldeles utmärkt att fånga på diverse fiskbitar eller räkor.
Som den inbitne fiskare man är så landade jag sex stycken dylika "fiskligister".
Efter att firre nummer ett hade släppt taget om delar av min lekamen och insett att jag var ett väl så stort byte visste jag exakt hur man skulle handskas med dessa "rovdjur". Nummer två landades med viss försiktighet tillika viss bandagering...


Nåväl nu är det inte enbart en blodig kamp med elaka fiskar som bedrevs under vistelsen på husbåten som Saras svärföräldrar upplåter åt oss när helst vi känner att vi vill andas Australiensk flodluft. Vackra vyer och god mat var även inslag som erbjöds i överflöd.
Bl.a bjöds vi på "crumpet", en god brödskiva som man inte får förväxla med en tvättsvamp, förmodligen så kan denna gå att använda vid biltvätt även om vi nu valde att inmundiga densamma.
En annan smaksensation är "vegemite", en skokrämsliknande smet som tillverkats av maltextrakt.
Antingen så älskar man denna obestämbara smaksensation, eller så hatar man den, här har undertecknad och favorithustru definitivt uppdelats i två läger...



Vi är nu åter i Dee Why och studerar den Australienska kontinentens innevånare. Vi åker en del buss och har då kommit till den slutsatsen att man har en väl utvecklad "hyfsinstinkt", vilket betyder att man erbjuder sin plats om en svensk "urinnevånare" stiger ombord, hur man däremot gör med de egna urinnevånarna är dock obekant. 
Nu ser vi bara fram emot vistelsen vid "Peppers Anchorage" som ligger några timmars bilresa från Dee Why. Peppers Anchorage är den plats där vi ska "bröllopa" till helgen då våran Sara ska ingå äktenskap med sin Dwayne.
På fredag startar det hela med att vi transporteras runt i vindistriktet nära "Peppers", sedan på lördagmorgon går vi ombord på en större segelbåt med skeppare och besättning som ska förnöja oss under förmiddagen. 
Innan lördagen är till ända ska jag ha hållit mitt tal till brudparet och de unga tu ska ha knutit "hymnens band" som det heter. Mer än spännande vill jag lova.
Nu har jag en önskan, jag vill bli fri från en envisare halsåkomma som jag ådragit mig sedan vi kom till Australien.

Var rädda om varann
/egon

Igår mötte jag en annan "åldring"...

Detta skedde då vi på morgonen besökte en marknad som sålde mat och grönt med giftfritt som ledstjärna.
Där fanns allt som Australienska landsbygden hade att erbjuda i form av giftfritt uppfött och odlat, men där fanns även något enstaka avvikande och "udda" inslag.
En svensk tjej hade ett stånd som bl.a sålde ostkrokar från OLW och Leksandsbröd. Hennes produkter kunde då definitivt inte klassas som varken giftfria eller nyttiga, möjligen välsmakande.
Priset på "krokarna" var sådant att dom borde sålts per krok...

Som vanligt så kunde inte undertecknad undlåta sig att utreda av vilken anledning en svensk ung kvinnlig förmåga hade hamnat i det tillståndet, eller i det ståndet om man så vill.
Det visade sig att hon tillsammans med en väninna drev en cateringfirma i Sidney och då tydligen hittat några pkt ostkrokar eller hur hon nu förklarade det hela... ja,ja det är liksom olika...
Helt lottlösa kom vi nu inte hem från marknaden. Vi hade investerat i getost, matbröd, en (1) svensk kanelbulle, en ostkrok ( okej påse då) och 20 rosor som jag förärade favorithustrun.

Nu kommer vi till den andra åldringen, eller snarare de andra åldringarna. 
Den ena, den med flaket var från 1921 men var fortfarande "still going strong". Den andra som skötte kommersen var den nuvarande ägaren och var något yngre...tror jag, men bara något.
Jag hann dessutom med att språka med den förra ägaren av bilen, en talträngd och trevlig farmare som gärna hade velat språka ytterligare någon vecka...
Vad gjorde då dessa rymlingar från hemmet där?  Jo se, ägaren till det lätt ålderstigna fordonet hade lastat honung på flaket, han var biodlare.

Australien är onekligen ett ganska spännande land...

Var rädda om varann
/egon

Inte Australien heller för den delen.

Men i allt det "goa" finns dock alltid ett litet minustecken, jag menar, låt oss inte glömma placeringen av denna väl tilltagna ö.
Ett så trivsamt ställe borde ligga inom någorlunda räckhåll för fler människor. Som det ser ut idag så är det mest en hoper reslystna självplågare som dristar sig till att färdas dessa 2000 mil för att få vandra hängande "upp-och-ner" i ett synnerligen behagligt klimat.

Igår då jag i den 25-gradiga värmen tillsammans med favorithustrun gjorde en vandringsrunda i Dee Why,s omgivningar så slog det mig att vi nog var lätta att "artbestämma", jag menar att de som såg oss nog ganska enkelt kunde fastslå att vårt hemma nog var långt borta, ganska ljusa i hyn och med en aura av tillfällig förvirring.
Själv förvånades jag över att så många gick omkring barfota på gator och vägar, inte heller kunde dessa placeras i trashankarnas skrå.
Om nu detta hänger samman med närheten till stranden eller om skopriserna är höga här tarvar nog en mindre utredning i sinom tid. 


Vi är ännu efter tre dygn rejält påverkade av "jet-lagen", detta trots att vi hade följt alla de instruktioner som man bör anamma vid så stora tidsförskjutningar. Inte en droppe alkohol eller kaffe under resan, massor med intag av vatten och minsta möjliga ätande o.s.v
Jag läste mig till att en viss förvirring kan uppträda efter dylika långresor vilket även då kan tolkas som att "normaltillståndet" består...

Nåväl, vi är här nu.
Det är morgon i Dee Why, våran dotter Sara har åkt till jobbet i Chatswood och vi ska förbereda dagens gårunda. Till er hemmavid säger vi godnatt då ju ni troligen redan har läst godnattsagan för varann.
Nu vankas ytterligare en kopp kaffe och en dusch, sedan så...

Under gårundan mötte vi en "åttbent" 5 centimeters Australiensare som jag passade på att föreviga. Han hade lagt ut sina "garn" i ansiktshöjd.
Vår dotter berättar att här finns en typ av spindel som håller "handflatestorlek", den lär dock vara ganska ofarlig.


Till sist ser jag att "tomhylsan" Tolgfors har gjort "patron ur" och kan då konstatera att det är näst intill omöjligt att kunna bevara hemligheter hemma i gamla Sverige...
Och Fredde har ett veritabelt he....e, igen...

Var rädda om gamla Sverige och varann
/egon

Nedräkningen pågår.
Det är nu 36 timmar tills vi ska ligga i stigning från Arlanda med en slutdestination i Sidney/Australien. Därifrån ska våran Sara ta oss per bil till slutmålet i DeeWhy.

Det går inte att komma ifrån att den långa resan till andra sidan jorden kan komma att upplevas rejält tröttande för ett par "gamstötar" som masar på i sista "kvarten" av ett långt och spännande liv.
Resan tar ca 32 timmar och 24 av dessa ska vi sitta parkerade i en flygplansfåtölj. Vi har försett oss med god läsning samt svårlösta korsord och dessutom så är ju det flygande vidundret som vi ska färdas med försett med egen tvutrustning i varje stol med ett 50-tal filmer att välja bland och således ett rikt utbud av underhållningsvåld att förfasas över.

Jag såg en utredning som visade att när man var framme vid "sista etappen" av livsresan och fick frågan om det var saker man ångrade när man tittade bakåt så var de flesta svaren att man sällan ångrade saker man gjort, däremot ångrade man sådant man inte gjort.
Man kan nog säga att jag och favorithustrun nu under ett tiotal år har gjort en rejäl insats för att minska ner de saker och de upplevelser som skulle kunna räknas till sådant som är ogjort, åtminstone vad gäller inom den självverksamma upplevelseindustrin.
Men likväl brukar jag tänka att nog f-n har man mycket ogjort...

Man brukar ju säga att det är bra att ha en "viss" framförhållning i planerandet och det är nog ingen dum ide oavsett vad man har för ålder.
Skillnaden mot den tid då man var näst intill odödlig är att nu finns vid all planering ett litet "kom ihåg" längst bak i hjärnvindlingarna som heter om man får uppleva den dagen.

Detta betyder nu inte att jag ständigt ältar dylika tankar, men dom förekommer och bör nog finnas med i planeringen, den slutsatsen drar jag då jag tänker på de goda vänner som tvingats avsluta sina planeringar aldeles för tidigt...


Det är fredag i Herrängen/Stockholm.
Det vankas räkmiddag...
Favorithustrun har intagit soffan samt greppat en bok av Karin Alvtegen.
Själv så "planerar" jag vad som ska stå på agendan om sex veckor sedan vi återvänt från Sara och Dwayne i det avlägsna Australien. Då har våran Australienbaserade dotter Sara bytt efternamn till Cassidy och kan titulera sig fru...
Efter hemkomsten vankas installning i nya huset.
Vårfiske i öppet vatten.
Vårfåglarna välkommnas till obygden.
Väl återbördade till obygden tar undertecknad några djupa andetag innehållande äkta livgivande  norrlandsluft - sedan är nog ordningen återställd...

Planera vidare, lev och var rädda om varann.
/egon

Söndagspromenaden, den s.k straffrundan företogs idag utan favorithustru.
Favvon var på en biltur till Vaxholm i sällskap med en större hoper familjemedlemmar, jag var vid avfärden strängt upptagen av skidskytte via tvapparaturen, därav den tillfälliga separationen.

Nåväl jag hann även med en rejäl runda bland förortsvillorna i Herrängen samt en tur genom Fruängens centrum. Den nedsmutsning, nedskräpning och skadegörelse som jag såg utanför villakvarteren framkallade en hastigt påkommen hemlängtan, eller bortlängtan om man så vill.
Bort från smutsen och förstörelselustan, bort från den kreativa dräggen som måste spreja det mesta som tillhör sammhället, elskåp, betongväggar, cykelskjul, busskurer, garagedörrar mm
Bort från krossade rutor och misshandlade cyklar utan hjul, bort från samhällets kostsamma dynga...

Om vi inte om några dagar skulle avresa till landet "down under" (Australien), en resa som jag för allt smör i Småland inte vill missa så skulle jag likt en Formel1 förare omgående ha stått och varvat på startlinjen, då skulle målet ha varit den Lappländska obygden, till den åtminstone till stora delar oförstörda naturen, till det lugn och den tystnad som är en lisa för gubbsjälen.
Efter en tid i obygden så brukar "läkningen", eller om det nu bara är vanlig gubbglömska ha gjort att man ånyo återvänder till de platser där buset finns.

Frågan är hur man då botar den mentala störning som dessa åverkanskreativa och kostsamma dyngslynglar lider av. Arbete kanske skulle vara en lösning, en ganska ovan och förmodligen högst ovälkommen syssla kan man anta.
Vissa hävdar ju att dessa kreatörer lär vara framtidens hopp... hemska tanke.
Det är liksom olika hur man ser på problemen.

Nu tänker jag inta ryggläge tillsammans med Henning Mankells "kinesen".

När övriga i familjen återvänder ska vi ha kaffe med tårta för att en av familjens yngre medlemmar har uppnått den hedervärt halvmogna åldern av 12 år.

Håll rent från buset och var rädda om varann
/egon

Hur hann man med på den tiden det begav sig?

När man hade "häcken full" som det brukar heta.
När 230 får och lamm var en hobby.
När ett antal hästar fanns på gården.
När vårbruk och slåtter skulle ske.
När företaget och de anställda gick på högvarv.
När det fanns småbarn i huset.
När man varje vecka hade 4-5 hotellnätter.
När man skulle hinna med ett antal in och utrikes mässor varje år.
När byggnaderna skulle underhållas.
När älgjakten inträffade.
När Shillerstövaren skulle motioneras.
När höstfisket var ett måste.
När det tidvis var ohälsa i familjen.

Jo se på den tiden hade nog dygnen mer än 24 timmar.
Vi var inte beroende av datorer på fritiden.
Dessutom så var ju både undertecknad och favorithustru yngre.
Jag upplever att det idag tar lika lång tid att planera som att utföra planeringen.

Nu måste jag skynda iväg till Åtvidaberg så att jag hinner med att köra husbilen en tur till Linköping i em.
Måste även kolla flygbiljetterna till Australien och ta pulsen...
Riktigt fullt utvecklad "fritidsförvaltare" är man nog inte... ännu.

Ta det lilla lugna och var rädda om varann
/egon