Det är över nu!
Kung Bore har gjort sitt intåg.
Vi skriver idag den 27 september och det snöar ymnigt i skrivandets stund.
Detta är liksom ett normaltillstånd för oss som valt att ha permafrosten som granne. Vi brukar inte ringa mellan varandra - vi kollar bara spårstämplarna så vet vi vem som är hemmavid.
Om nu inte någon valt att gå baklänges, då betyder detta att man vill ha en lugn ensamhemmakväll lite för sig själv...
Men oavsett hur "bra" vi nu gillar lappmögeln, skoteråkandet, spårsnön och isnäten så måste detta vägas emot Spaniens eller Portugals ljumma vindar och smakrika rödvin.
Upplevde ni nu en viss ambivalens och fick svårt att välja?
Idag bjöds vi på ett s.k "lappkok" hos grannen. Detta består av palt på renblod, kokta älgköttben, stekt fläsk, lingonsylt och komjölk. Herremingud såna läckerheter det finns uti obygden.
Det är näst intill en skymf mot "lappkoket" att prata om hummer samma vecka...
Till de obygdsbor som till äventyrs ska ut med bilen i morgon-bittida vill jag bara säga att närmaste plåtverkstad ligger i Arvidsjaur.
Var lätt på gasen och håll tungan i rätt mun eller hur det nu var man sa...
Kolla termometern och var rädda om varann
/egon
Det kyler på i norr!
Det minner om höst i den lappländska obygden.
Det är nu som obygden är som vackrast med ett spectrum av färger.
Några minusgrader på natten och dagar som bjuder på höstsol och några futtiga plusgrader.
De kvarvarande löven är gula, men de flesta ligger redan på marken.
Det går inte längre att ljudlöst färdas uti markerna.
Mossan har styvnat och frusna löv påminner om vandring i en tunnbrödskartong.
Tjärnarnas vikar och vassruggar har fått ett tunt istäcke.
Nallarna gäspar och sneglar på stora gamla myrstackar.
Jag har gjort "patron ur".
De energiska kortväxta bärplockande thaitomtarna har kastat in handduken och åkt hem.
Kvar längs skogsvägarna ligger likt snöbollar små högar av överblivet kokt thairis.
Husbilen är denna morgon hemkörd från jaktmarkerna.
Den ska storstädas, även i skåparna säger favorithustrun.
Vi studerar Europas kartbild...
Fram i veckan avser jag att idka lite höstfiske.
Favorithustrun steker stömming och packar älgkött.
Jaktkläderna ligger i tvättmaskinen.
Jag sätter på kaffe.
Var rädda om varann
/egon
På lingonröda tuvor!
Vi är nu kommna till årets lingontid.
Bärtillgången har varit god.
Först så kom hjortronen, och det blev ett bra hjortronår.
Sedan kom blåbären, även dom fanns i tillräcklig mängd.
Och mitt i all denna glädje så kommer då ytterligare ett glädjeämne, älgjakten, den period på året som den inbitne och intresserade jägaren har sett fram emot sedan sista jaktdagen föregående år.
Men därmed kommer smolket i glädjebägaren, smolket kallas importerade utländska bärplockare.
Det är nu inte så att jag har ngt emot bärplockare som sådana, bärtillgången var ju god och räckte till alla som vill smyga ut i buskarna och plocka.
Alla ska ju ha samma möjlighet till rekreation...
Däremot kan man ju ha synpunkter på en invasion...
Cenariot är följande:
När vi väl kommer till det markavsnitt vi ska jaga igenom kan där finnas ett 30-tal små plastklädda "tomtar" som är utbildade i att med jämna intervaller banka på hinkar och utstöta siamesiska primalskrik allt i syfte att undanhålla nalle sin välförtjänta föda.
Någon mindre klartänkt person har inbillat dessa rånarluveklädda pygmeer att så ska det va...
Inte nog med att dom havererar en jaktdag för älglaget, dessutom så kostar dom en massa surt förvärvade slantar som jägaren i sin enfald förser skogsbolagen med för att få bedriva jakt.
Lyckligtvis så är ju som regel jägarna den kategori skogsfolk som inte framkallar den fara som jakt i "tätbefolkat" område innebär.
Så sket sig den jaktdagen.
En jägarkollega sa häromdagen då temperaturen på småtimmarna visade -3 grader, "nog vore en dm nysnö en stilla nåd att bedja om"...
Men då bankar väl dom rackarna på snöskovlarna...
Idag så har undertecknad med favorithustru plockat årets lingon.
Här om dagen så nedlade jag en älgtjur, förmodligen välsmakande men hörselskadad...
Snart kommer första snön och målar allt i vitt.
Var rädda om varann
/egon
Jägarliv i obygden!
Jag bor i husbilen under älgjakten.
Den står parkerad inom jaktområdet.
Hem till metropolen Moskosel åker jag bara då ammunitionslagret tryter, regnet blir långvarigt eller kött ska packas och frysas.
Jag skriver "jag", men inget kan vara mer fel då ju favorithustrun är min ständige följeslagare under denna älgjakt. Inte så att hon nu vid alla kristliga eller okristliga tider hänger med ut i älgjaktsklorofyllen.
Favorithustrun håller ställningarna i "baslägret", hon är en virkande, stickande, lingonplockande och grytskrammlande supporter... hon trivs och jag trivs.
Älgjakt är en vetenskap.
Älgjakt kan vara spännande.
Det är ett evinnerligt passande, traskande, lyssnande, omflyttande, misslyckande, hotande, lockande, diskuterande och eldande innan man lyckas lura in älgen i bilen.
Stora tjurar är inte sällan lite bångstyriga.
Ibland så förekommer även en del skottlossning...
Så småningom så är man då framme vid den punkt då man ska vässa knivarna, plocka fram köttkvarnen, fryspåsarna och fylla köttgrytan.
Men innan dess består tillvaron av i huvudsak "slit och släp".
Ni kan inte ana hur många gånger det har varit såååå nära, men som vi alla vet så heter det ju att "nära skjuter ingen hare"... ingen älg heller för den delen...
Vi hade bestämt att ingen rakning skulle ske innan första älgen låg på "li de parade". Ett tag såg det ut som om man skulle få snava över sitt egen skägg, men nu är man nyrakad.
Så det kan va.
Var rädda om varann.
/egon
En snarstucken typ!
Det är frostig gryningstimma och stjärnklar himmel.
Vi befinner oss i husbilen uti älgmarkerna.
Termometern visar - 3 grader.
Jag ska strax sätta på en kopp kaffe.
Favorithustrun är fortfarande kvar i sängvärmen bak i bilen.
Älgarna visar upp sig...
När jag kollar utanför husbilen i det första gryningsljuset så set jag en älgko med sina två kalvar som mumsar i sig av det frusna gräset en bit bort.
Dom kan lungt tugga vidare - här bråkar vi inte på "gårdsfolket".
Under gårdagens jakt mötte jag en betydlig farligare typ än den älgtjur som jäktade förbi på passet.
Det hela skedde då jag tillfälligt hade av mig Nokiastövlarna med tillhörande sockar. Efter ett tag så skulle så fossingarna påklädas igen och då hade en av obygdens farligaste djur tagit sin tillflykt in i sockan.
Jag har nu två "stortåar" på höger fot en stor, och en som är stor och öm.
Jag är lätt handikappad och innehar en alldeles stendöd geting.
Ett tips till Er som har läppförstoring i tankarna...
Dessa små snarstuckna typer kan även bistå med "läppförstoring" till lågpris.
Nu ska jag bjuda favorithustrun på frukost och rusta mig inför dagens jakt.
Var rädda om varann och akta er för skogens vilda djur.
/egon
Två jägare!
I förmiddags då jag tillsammans med favorithustrun tog en längre straffrunda fram till utloppet från sjön Malmesjaur så blev vi varse en lika spännande som misslyckad jakt.
Vid den dammlucka som nu är stängd har det bildats en mindre vattensamling och en lika ynklig bäck som sakta söker sin färd vidare ner till Piteälven.
Jag studerade stenarna i höljan och upptäckte då en öring som stod och iakttog nägra småfiskar. Efter att ha gjort "favvon" uppmärksam på skådespelet så upptäcker vi en mink som är på ingående för att inta sin frukost.
Öringen blir varse faran och pilar in under en sten.
Minken som är en synnerligen kunnig jägare startar jakten på "frukostlådan". Han söker igenom botten sten för sten, öringen pilar vidare till nästa skydd och nästa skydd.
Minken drog en nitlott.
Obeväpnad som jag var kan man nog påstå att även jag drog en nitlott.
Men upplevelsen kan nog ses som en vinstlott.
För den mindre kunnige kan jag berätta att minken är en grym marodör som kan ställa till med stor förödelse i ett mindre vattendrag.
Här om året fick jag mottaga Svensk Jakts kavajnål "guldminken" för mina insatser i kampen mot vildminkens utbredning.
När kroppen är i olag så är hemtransporten av en mink att föredra.
Älgar är liksom så otympliga... men klart trevligare att ha i "frösaboxen".
Var rädda om varann... och det vilda.
/egon
