Gobde

Igår landade vi med husbilen på Nejlikevägen i Stockholms-förorten Herrängen.
Området är idylliskt, där bor Lena och Ingvar med barnen Vera och Kalle. 
Men som de moderna tiderna påbjuder så måste numera det MESTA i husväg vara larmat , dessutom vore det även önskvärt med ett par utsvultna Rottweilers liggande innanför ytterdörren. Allt för att buset ska förhindras att tillgripa annans egendom.

Eftersom vi tillhör de betrodda så har vi egna nycklar till huset.
Vi har egna nycklar men klent minne...
Bara låsa upp, promenera in och slå av larmet INNAN det utlöser. Lätt som en plätt...
Problem blir det ju bara om man inte har koden eller om man har fel kod.
Vi var båda överens om siffrorna till koden...

När så larmet gick igång efter någon halvminut så hade vi funderationer på att dra fortare än kvickt som buset brukar göra.
Detta oväsen kan inte vara bra för brottslingarna, jag inser nu varför dessa tidvis måste gå i terapi...
Herre-djävlar så det skrek och tjöt och ylade.
Paniken är nu alldeles inpå oss...

Nu var goda råd dyra, antingen snabbt knappa in rätt kod eller få kompanistryk av hela Nejlikevägens grymma brottsbekämpare.
Slutsatsen som dessa skulle dra var förmodligen att husbilen var till för stöldgodset och därmed skulle den omformas till oigenkännlighet.
Nästa försök visade sig resultera i den stora tystnaden.
Vi andas djupa andetag med öppen mun.
Ingen misshandel, ingen massakrerad husbil, bara ett evigt ringande i öronen.
Tjuveri verkar inte vara vår grej...

Idag fortsätter resan till anförvanter Grebo, en familj som också har huset larmat...

Träna minnet och var rädda om varann
/egon