Gobde

Älgjaktmorgon i obygden, dimman ligger tät och kalhygget är insvept i ett vitt töcken.
Det faller ett finfördelat och genomträngande regn.
Sikten är sådan att det jaktliga äventyret närmast är att beteckna som ”närstrid”.

Kroppen protesterar kraftigt vid rörelser, värken i gubbkroppen är påträngande och ger lätt humörpåverkan.
En ”kuli” som bärare av ryggsäcken hade varit på sin plats.
Nu blev jag nog överförd till rasistsidan...  

Jag bär själv… risken att någon medial vänsterfraktion får kännedom om tilltaget och skriker om förnedrande behandling är alltför stor.
När jag delgav favorithustrun mina tankar erbjöd hon sig direkt att agera ”kuli”, tack min kära!
För säkerhets skull avkrävde jag favvon ett löfte om att stå på min sida om kvällspressen skulle få nys om arrangemanget.
En "purfinskas" löfte kan betecknas som synnerligen hållbart.

Så småningom slår jag mig ner på en av bärplockare illa åtgången tuva.
I vanliga fall brukar jag sitta på den medhavda bärkonten som är fylld med ammunition...

Spänningen är i stigande...
Dimma vik nu hädan.
Nu skäller älghunden, skallet kommer från den plats där vi för ett par dagar sedan såg två jättetjurar.
Det visade sig senare att det var två ”älgkossor" som fick sig en utskällning. Damer får fri lejd hos oss...

Dimman lättar… om det nu var dimma, jag tog några starka värktabletter i gryningen.
Ska kolla lite försynt med jaktkompisarna om de upplevde ngn dimma under morgontimmarna.

Torka rent i kikarsiktet och var rädda om varann.
/egon