Gobde

 


Husbilslivet är inte bara semester som många tror, nänä, här tarvas oftast förberedelser liknande de vid en månfärd …
Husbilslivet är minutiös planering, programmering och organisering.
När vi förra onsdagen rullade ut från Östra Gobdejaur var vi tvungna att organisera avfärden mellan två lågtryck, det är nämligen på detta viset att om vi avreser omedelbart efter ett regn så har vi 2,5 mil lerig väg som ”ödelägger” en nytvättad husbil. Om vi inväntar att vägen blir för torr så dammar det alldeles förfärligt och vi hamnar i en sorts ”damm-depression”. Avresan måste ske i minutiöst samspel med vädergudarna.

Favorithustrun går runt som en flygvärdinna och kontrollerar skåpluckor, tv-antenn, elkablar, takluckor, fotsteg, kaffebryggare, lådor, kyl och frys, nödutgångar och ”nödavgångar” (toan alltså), glasögonen, plånboken, GPS, en, mobilen och vinflaskan. Då rullar vi…
Sedan ska vi tanka…, första macken brukar ha ett pris som gör att vi tar nästa eller nästa eller nästa. Sedan brukar det visa sig att när vi inte längre har något val om vi inte vill bogsera bilen så har den macken det högsta priset av samtliga, där tankar vi oftast…
Diseltanken beställde vi extrastor, 120 liter vilket gör att vi lider av ett ekonomiskt svårmod då petrolium-maffian har skinnat oss på 1600: - redan i starten…

Denna husbilsresa gick till mina födelsetrakter i Norrbottens obygd, den fortsatte vidare till Luleå där vi deltog i en släktträff, sedan vidare till en ”sunkig” camping söder om Luleå.
Till campingvärden sa jag ”du har en trevlig camping, jag kommer nog att skriva några rader om denna på frilansbasis”. Resultatet blev att campingvärden gav oss ”rätt pris” samt bjöd på två glassar. Och härmed har jag hållit ord och skrivit en rad om denna camping…

Resans sista två övernattningar företogs på Slagnäs Camping mellan Sorsele och Arvidsjaur. En i högsta grad ”godkänd” camping som kan rekommenderas å det varmaste.
Där på campingen fanns en tysk dam, en änka i mogen ålder i en likaledes tysk husbil. Damen lystrar till namnet Britta, och henne blev vi bekanta med på den nordspanska campingen Les Pedres. Det blev ett kärt återseende…

Att sedan andra goda vänner från Norrlångträsk anslöt gjorde inte vistelsen mindre njutbar.

Under resan så inköptes en ring falukorv i Arvidsjaur som vid öppnandet visade sig vara giftigare än Cobra-Rax, korven kommer idag att grävas ner på frostfritt djup för att inte ödelägga Östra Gobdes djurliv…

Hemresan till Östra Gobde företogs i ett alldeles ”lagomt” väglag med en husbil som knappast tarvade en tvagning vid hemkomsten.
Nästa husbilsresa blir ”något” längre om gud vill och våra kroppar hänger med, förmodligen ca åtta månader och 1200 mil.

Campa vidare i rötmånaden och var rädda om varann
/egon

Vi har nu sedan ett par dygn dragit vårt strå till turiststacken genom att husbilskryssa i Norrbotten. 
Vi har besökt hemställen och vänner, obegravda och begravda… vänner alltså.

Under resan mot norr passade favorithustrun på att göra ett nedslag på KappAhl och Lindex i Luleå, behöver jag säga att hon hade turen att slippa gå tomhänt från båda butikerna… Efter detta besökte vi Coop för att fylla på husbilskylen.
Där på Coop så hann ålder och en märkbart begynnande glömska ifatt oss båda. Sedan vi betalat matvarorna så skyndade vi till husbilen, stuvade inköpen och rullade vidare mot norr.
Att vi inte bar på någon kasse från beklädnadsaffärerna bekom oss föga…
Först sedan vi parkerat intill mitt föräldrahem uti obygden så uppstod en något ljusare period i ”demensen” då vi började efterlysa favorithustruns nya ”blåsor”.

Utredningen var en av det enklare slaget, kläderna blev helt enkelt kvarglömda på Coop.

Nu två dygn senare har vi gjort ett återbesök på Coop Luleå och hör och häpna, där återfick favvon sina nyförvärvade och kvarglömda investeringar. Vi blev båda förvånade och glada, men mest glad blev nog favorithustrun för hon gick omgående över till Euroskor och gjorde en dubbelt så dyr investering… det mesta var ju vinst som hon sa.

Vi rullar vidare…

Var rädda om varann
/egon

Efter morgonrundan till fots så tog vi beslutet att testa våra cyklar.
Dessa bättre begagnade tvåhjulingar börjar likna ägarna, luften går ur, rostangrepp och knarrande nav.

Knarret kan ju vara den så kallade ”Juholtseffekten”, han sa här om dagen att nu befann han sig mitt i navet…
Oavsett om denne ”Sverigeräddare” nu vet i vilket nav han befinner sig så var det faktiskt första gången denna sommar som vi företog oss en längre cykeltur. Vän av ordning frågar sig säkert varför vi inte gränslat järnhästarna tidigare.
Jo, så här ligger det till, tidigt i sommar så gjorde Sveaskog en insats medelst en väghyvel, man hyvlar nämligen vägen vart 8-10,e år, detta oavsett om det behövs eller ej…


Innan insatsen så var vägen i sämre skick och nu efter insatsen så är den i… sämre skick.
Men vad annat ska man förvänta sig i norrlands obygder där ju även befolkningen börjar bli i sämre skick. Förr så satte man upp vägbommar på skogsbolagens vägnät för att inte ”obehöriga” skulle förirra sig in på dessa, nu är vägarna av den kvalitén att inga bommar längre behövs. Risken att någon förirrar sig dit är näst intill obefintlig. Vi som fortfarande brukar dessa är ju bara en försumbar spillra av "tjurskallar" som ingen längre lyssnar på…

I obygden är ju det mesta eftersatt, av det lilla som fortfarande finns kvar vill säga. Butikerna är borta, postgången är borta, skolorna är borta, skogen är borta, människorna är snart också borta. Men kämpa emot det ska vi!

Jag har denna dag tänkt ge mig ut i tassemarkerna för att plocka några hjortron, några mogna bär lär jag nog hitta, sedan så är ju även dessa borta…
Men först ska jag laga och lägga om en punkterig på ena personbilen, det är sådant som ingår i färdplanen då man färdas på obygdens eftersatta vägnät...

Var rädda om varann
/egon

När vi igår på kvällen gjorde en älgspanar-runda kunde vi konstatera att orrtupparna förmodligen har något fel i almanackan.
Ute på en skogsväg spelade ett tiotal orrtuppar i den fasta förvissningen att nu är det vår… Det är faktiskt mitten på juli vilket orrarna tydligen missat och resultatet hade blivit att man tagit på partydressen inför kvällens dansanta övningar .

Efter denna uppvisning hade vi inte färdats mer än ytterligare ca 100 meter efter nämnda väg då en ripa vägrade att ta till vingarna, hon satt modigt kvar på för att dra till sig vår uppmärksamhet, allt för att vi inte skulle få syn på hennes kycklingar. När så bilfronten var alldeles inpå henne började hon en besynnerlig löparrunda längs vägen, vad gör man inte för familjen…?
Vi lyckades även att få se en tjäderhöna med fyra kycklingar samt en älgko med kalv under vår spanar-runda på jaktmarken. 
Naturen hade denna afton godheten att riktigt bjussa på sig och det tackar vi för.

En ny dag har grytt uti obygden.
Gårdagens regn och åskoväder har kapat ”värmeböljan”…
Temperaturen visar på +10 grader och uret visar 0700.
Småfåglarna har avslutat årets stressiga reproduktionsperiod, holkarna står nu tomma och kvittret har tystnat.
Nu får vi kvittra själva…
Favorithustrun ska snart göra mig sällskap vid morgonkaffet.

Var rädda om vår underbara natur, och varann
/egon

Vi är åter i obygden efter tre veckor i mellansverige.

Tvättmaskinen har jobbat.


Posten genomgången.
Husbilen har tvättats.
Gräset har klippts.
Båten har östs.
Första nyfångade gäddan hamnade i stekpannan i morse.
Det var favorithustrun som några meter från bryggan tog en kilosgädda på ett av barnbarnens mera leksaksbetonade metspö. Tur som en tokig brukar man ju säga, och så var nog fallet även denna gång. Metkroken raknade exakt när den skulle och gäddan hamnade i båten, lätt som en plätt...
Jag testade ett nytt drag som en större gädda la beslag på vid andra kastet...
I övrigt så var det enda kännbara napp som undertecknad hade när jag satte den egna metkroken under mitt högra öga... 

En mindre fågel har byggt bo i en av hängamplarna på verandan.


De blåbär som eventuellt blir är fortfarande långt borta.
Hjortronen... nja, vi får se.
Vi sover med öppet sovrumsfönster, bara ett nät för myggen. Vi använder vanligt kycklingnät... det fungerar bra när myggorna är stora...

Var rädda om varann
/egon


Ps! Det blommar i Östra Gobde!

 
De flesta har väl upplevt att man har perioder som egentligen är mer eller mindre kreativa, detta oavsett vad som står på dagordningen.
Personligen upplever jag just nu en antiinspirationsperiod då skrivtorkan slagit till och nästan totalförlamat skrivandet… detta oavsett hur jag än har försökt att följa med i det mediala utbudet och samhällsdebatten . Uppslagen finns ju där… jag kan bara inte se dessa.

Nåväl, tills vidare får jag väl berätta att årets tilldelning av antalet björnar som får skjutas i Norrbottens län blev 72 stycken, och att vi under förra hösten i samband med björn och älgjakten samlade in spillning från björn som ska ligga till underlag för att beräkna björnstammen i länet. Man uppskattar dagens björnstam i Norrbotten till ca 800 djur.
En ”skitsak” men likväl något att berätta om i ide-torkans tider.

Dagen i Östgötska Grebo bjuder på dryga tjugo plusgrader och en blygrå himmel.
Favorithustrun bjuder på rabarberpaj.
Barnbarnen uppvisar en särdeles väluppfostrad sida.
Det kommer att dofta nygrillade karrékotletter, benfria sådana, på Bergstigen 4 i eftermiddag då husfolket kommer hem efter att ha ordnat med ytterligare intjänade medel till familjens överlevnad…

Vidare så kan jag konstatera att även om skrivarlusten inte vill infinna sig så har jag ju åtminstone matlusten.

Var rädda om varann
/egon