Nostalgi och trangiakök!
Nu består varje dag av ett virrvarr av kartonger, inslagningar, transportboxar, transportplaner, packtape och bubbelfolie.
Vi gör i dagarna en nostalgitripp utan motstycke.
Vi fäller någon tår över leksaker och utklädningskläder.
Vi har förmodligen inte utnyttjat den sk grovsopehämtningen genom en massa år, detta kan vi konstantera då vi ålders och artbestämmer våra "kanske bra att ha-gerjor" som har legat till sig genom åren.
Hur som helst så kom vårat undanstoppade Trangiakök till rätta efter att ha varit borta i ca 18-19 år.
Ibland har vi nog varit så nära under sökrundorna att det finns viss misstanke om att nämnda kök har duckat för hök-och-sökögat.
En god vän brukar uttrycka sig som så "var försiktig med vad du kastar, man vet aldrig". Nog rackarn har jag lyssnat och tagit fasta på förmaningen...
Tänk så mycket man har haft behov av som man inte har haft behov av.
Tänk så mycket man kan rymma inom väggarna om man bara gömmer och staplar med eftertanke.
Tänk vilken "samlad" fåfänga man kan uppvisa med facit i hand.
Vi misstänker att vi är dom enda som har uppvisat dylikt beteende...
Men va fan, vi var ju unga och oförbrukade, näst intill odödliga. Bara vi fått samla ihop oss så skulle det mesta kommit till användning.
Och samtidigt så har vi ju nu fått vara med om en nostalgitripp som nästan tagit död på oss genom de minnen som framkallats.
Vi var, eller åtminstonde kände oss unga och oförbrukade då det begav sig.
Snart så kommer Maria och Magnus att axla vår avlagda mantel på denna plats. En sak är då säkert, DOM ÄR UNGA OCH OFÖRBRUKADE.
Dom är ju landsbygdens barn så dom tror vi kommer att få många fina år på fd Mannys boställe.
Min mor sa ibland "om ni bara visste så tiden rusar efter fylda femtio". Nu så vet vi.
Allt har sin tid.
Var rädda om varann
egon
Vi gör i dagarna en nostalgitripp utan motstycke.
Vi fäller någon tår över leksaker och utklädningskläder.
Vi har förmodligen inte utnyttjat den sk grovsopehämtningen genom en massa år, detta kan vi konstantera då vi ålders och artbestämmer våra "kanske bra att ha-gerjor" som har legat till sig genom åren.
Hur som helst så kom vårat undanstoppade Trangiakök till rätta efter att ha varit borta i ca 18-19 år.
Ibland har vi nog varit så nära under sökrundorna att det finns viss misstanke om att nämnda kök har duckat för hök-och-sökögat.
En god vän brukar uttrycka sig som så "var försiktig med vad du kastar, man vet aldrig". Nog rackarn har jag lyssnat och tagit fasta på förmaningen...
Tänk så mycket man har haft behov av som man inte har haft behov av.
Tänk så mycket man kan rymma inom väggarna om man bara gömmer och staplar med eftertanke.
Tänk vilken "samlad" fåfänga man kan uppvisa med facit i hand.
Vi misstänker att vi är dom enda som har uppvisat dylikt beteende...
Men va fan, vi var ju unga och oförbrukade, näst intill odödliga. Bara vi fått samla ihop oss så skulle det mesta kommit till användning.
Och samtidigt så har vi ju nu fått vara med om en nostalgitripp som nästan tagit död på oss genom de minnen som framkallats.
Vi var, eller åtminstonde kände oss unga och oförbrukade då det begav sig.
Snart så kommer Maria och Magnus att axla vår avlagda mantel på denna plats. En sak är då säkert, DOM ÄR UNGA OCH OFÖRBRUKADE.
Dom är ju landsbygdens barn så dom tror vi kommer att få många fina år på fd Mannys boställe.
Min mor sa ibland "om ni bara visste så tiden rusar efter fylda femtio". Nu så vet vi.
Allt har sin tid.
Var rädda om varann
egon
Kommentarer
Postat av: anna
Vad skönt. Nu är jag äntligen rentvådd. Efter 18 år.
Trackback
