Vinterfiske efter gädda!
Allt sedan barnsben har isfisket efter gädda varit en syssla som har legat mej varmt om hjärtat.
Jag skulle nog vilja påstå att det var något som man fick med modersmjölken, för inte hade man många år på nacken då man fick följa med pappa Hjalmar ut på höstisarna. Gissa om man fick frysa ibland under dessa turer. Vi gick till Mattistjärn, Abborrträsk, Grundträsk, Bjuråträsk, Nottjärn, Ormtjärn och ytterligare några till .
I regel så hade man gått sig varm under transportsträckan som ibland var sex - sju kilometer.
Så småningom blev snötäcket för tungtrampat och då blev det som regel ett uppehåll på isfisket fram till att vårisarna lockade och ljuset börjat återvända.
Pappa var en hejare på att traska i högt tempo, oftast svagt nynnandes på någon gammal slagdänga. Men på den tiden var nog benen mina av fjäderstål så det var inga problem att hänga med. Idag så har tyvärr det inbyggda fjäderstålet tappat en del av spänsten, och så lär det ju vara för de flesta av oss.
MEN intresset för detta fiske har inte avtagit för det, ånej !
Väl framme vid sjöstranden gällde att testa isens hållbarhet, många gånger var det ett veritabelt vågspel att våga sig ut. Pappa sa alltid att då inte yxeggen gör hål i första hugget så bär höstisen. Vårisar däremot var grymt förrädiska. Det var vindvakar och strömställen som gjorde att min mor nog fick vandra mellan fönstren och oroligt vrida sina händer under de timmar som vi var borta.
När väl saxarna agnats och lagts tillrätta i hålen så brukar vi tända en kaffeeld, det var gott om tjärustubbar som var lämpliga att elda med. Nu fick vi värme i kroppen och något varmt i magen. Kaffe till pappa och choklad till mej. Ibland metade vi upp några abborrar under de timmar som vi var på isen runt saxarna. Om gäddan var på hugget så hände det inte så sällan att vi hade ett par stycken med hem. Lake fick vi ibland, men dom gick som regel på saxen sedan det blivit helmörkt.
I regel så pågick fisket ett fåtal timmar, den årstiden är ju dagarna korta och ofta är det bara en grådager som kallas dagsljus.
Hemma igen vid två-halvtre på dagen och då hade det som regel börjat mörkna.
Dagen därpå var oftast lättare att komma upp och igång, förväntningarna var ju stora. Det var alltid bra om inte natten varit alltför kall. Men om kvicksilvret kröp ner emot tjugofem minus så frös hålen igen och ibland så högg man av någon gäddrev och fick en skopa ovett av pappa, detta speciellt om han redan hunnit konstantera att en gädda eller möjligen en lake gått fast. Jag vill lova att jag högg med tungan rätt i mun . Det var inte många gånger vi gick tomhänta hem.
Än idag, och nu har man passerat de sextio så upplever man samma spänning när isen lagt och man får pröva på att släppa ner en gäddsax under isen. Jag har berättat om de gäddor och lakar som vi fångade, MEN förra hösten då isen lagt, jag tror att jag satte ut saxarna den tjugonionde oktober så högg en fisk under det att jag sakta lät saxen sjunka emot botten, DEN GÅNGEN VAR DET EN RIKTIGT GRANN ABBORRE.
Det var på gårdsviken i Gåbdejaur. Då hade vi blankis som var ca 12 cm tjock.
Om två dagar ska jag ut med saxarna, då skriver vi den tolfte november.
Var rädda om varann
/egon
Kommentarer
Trackback
